Cellisten Filip Graden och pianisten Pontus Carron framförde ett omväxlande, huvudsakligen modernt och mycket avancerat program. De är båda mitt uppe i sin utbildning på Musikhögskolan i Edsberg men finner ändå tid att ge konserter runt om i Sverige. Och det är inte salongsmusik det är fråga om! Graden och Carron är redan mogna, fullfjädrade musiker. Tekniskt bemästrar de utan synbar ansträngning även de svåraste passager och tolkningarna av programmets mångfacetterade verk var, särskilt med tanke på deras ungdom, imponerande. Samspelet mellan de båda var perfekt utan att de behövde snegla på varandra.
Konsertkvällen inleddes med Tre stycken för cello och piano av Nadia Boulanger. De är skenbart enkla, underfundiga och opretentiösa stycken där kompositören av ett ganska sparsamt material tillverkar stor och även underhållande musik.
Kontrasten var stor till det som följde, Sjostakovitjs Cellosonat i d-moll, op 40. Detta fascinerande och kameleontiska verk innehåller många skilda stämningar och uttryck och det är svårt att urskilja en grundstämning. Som ofta i Sjostakovitjs musik finns det många bottnar. Den innehållsrika första satsen inleds upprört känslosamt men utmärks ändå av ett inåtvänt sökande, meditativt och samtidigt lyriskt. Andra satsen är som en häxritt i intensivt uppdrivet tempo. Largosatsen åter trevande med en längtansfull melodi som upprepas i pianostämman och dissonanser som förmedlar ett svårmodigt, rentav plågat intryck. Gradens violoncell sjöng verkligen mycket vackert i dessa partier. Och så den överraskande avslutningen, ett dansant tema som bollas mellan de båda instrumenten och till sist plötsligt expoderar i ett durackord.
Debussys Images, bok 2, för piano framfördes mycket nyanserat av Carron, kraftfullt och ändå känsligt, drömskt och ändå livfullt. Carron har ett ovanligt läckert anslag och ett staccato som får mig att tänka på fallande regndroppar. Till sist Stravinskys Suite Italienne: fem satser arrangerade för cello och piano ur hans omtyckta Pulcinellasvit som i sin tur bygger på hans balett med samma namn. Graden och Carron spelade än lätt och luftigt, än blixtrande energiskt och i den intensiva finalen lät de nästan som en hel orkester. Som sagt, imponerande!