Femtio fyllda och trettio år i gamet. Sett allt, gjort det mesta. När många andra musikaliska karriärsberättelser hade mattats av så har Louise Hoffsten lyckligtvis valt en genre där kvalitén höjs i takt med varje ny årsring som läggs till handlingarna. Okej, hon har absolut inte endast skördat framgångar med sin patenterade blues, men den har tveklöst utgjort en återkommande kärna vid varje nyupptrampad stig.
Huvudpersonen själv jämförde i en intervju nyligen sin gärning i form av en målares, snarare än utifrån begränsande stiletiketter. De blå tonerna utgör hennes paletts naturliga grundfärger, men hon är lika benägen att smeta dit svarta (rock), vita (gospel) och gröna (pop) nyanser. Förmodligen en framgångsrikt recept för den som vill vara med ett tag.
Hoffsten kommer till Katalin med ett färskt album i ryggen, ”L”. UNT:s musikredaktör Björn G Stenberg imponerades av att det inte vilade en uns av uppgivenhet eller trötthet över skivan. Undertecknad kan bara nicka instämmande, Hoffsten är vid god vigör. En låt som exempelvis ”My Dignity”, som förvisso är tänkt som en humanistiskt betraktelse om tiggeri, skulle lika gärna kunna handla om hur man dagligen håller huvudet högt i en MS-märkt kropp.
Efter att Hoffstens kompband The Rockarounds med Janne Oldaeus i spetsen (minns ni Rost?) tillåtits att föredömligt skramla i sin coverlåda av diverse rock’n’roll är det ändå hög tid att kliva av finlandsfärjan. Vi möter en östgöte på strålande humör som inledningsvis i ett kort snack vill döda sin fördom om ”knepiga Uppsalabor” innan hon ger sig i kast med ”I’ll Get By” från 2012 års ”Looking For Mr. God”. Vars rockabilly-drivna och riffglada titelspår fungerar som en smart uppföljning för att bibehålla en tempostark öppning.
Rockutsvävningarna bidrar med variation och utnyttjar Rockarounds breda repertoar men står sig samtidigt ganska slätt i jämförelse med när takten avtar och Hoffsten ges utrymme att verkligen tugga taggtråd och tänja på stämbanden i sina Elvisfavoriter. Första gången stjärnorna står i synk denna afton är när hon visar att avståndet mellan Hotell Ekoxen i Linköping och ”Heartbreak Hotel” inte alls behöver vara så värst långt.
Man gör även en helt enastående, Crazy Horse-osande, version av The Kings ”When It Rains It Really Pours”. Bandet kallar det för sin Twin Peaks-tolkning. Själv har jag svårt att tvätta bort de inre bilderna av ett kargt True Detective-landskap.
Ja, just det, den där radiodugliga schlagerrefrängen från häromåret ska såklart också avverkas och punktera stämningen en aning. En död fisk som borde rättat sig efter den blå strömmen.