Den ena virtuosen efter den andra besöker Uppsala. I torsdags var det hornisten Radovan Vlatkovic´ tillsammans med Kammarorkesterns träblåsare - och i ett inslag stråkar - i en minnesvärd konsert. På programmet stod både känd och mindre känd musik. Dess första hälft upptogs av tre satser ur Gounods "Petite Symphonie i B-Dur" samt Georges Enescus "Dixtuor för blåsare i D-Dur" op 14. Den andra ägnades helt åt Mozart: hans hornkonsert nr 3 i Ess-Dur K 447 och fyra satser ur hans Serenad nr 10 B-Dur för blåsare, kallad ”Gran Partita”.
Men - varför bara ge oss delar av verk som utgör sammanhängande enheter? Jag skulle gärna före pausen ha hört hela Gounods "Petite Symphonie" följd av hornkonserten och efter pausen hela den makalösa "Gran Partita". Enescus verk, förvisso intressant och värt att lyssnas på, kunde ha sparats till ett annat tillfälle. Nu kändes det som att orkestern stympat viktiga verk i ett försök att presentera alltför mycket.
För själva framförandet har jag bara lovord. Blåsarna var i högform och Gounod klingade vackert. Hanna Gustafsson på flöjt excellerade i ett par nästan konsertanta partier. "Dixtuor" var kanske litet tråkig i de inledande satserna - vilket alls inte var musikernas fel - men i den tredje tände det till med glittrande glad musik och inströdda spirituella melodifragment.
Huvudnumret var förstås Mozarts hornkonsert med Radovan Vlatkovic som magnifik solist. Kadensen i första satsen var härlig och hans mjukt sjungande ton, särskilt i den långsamma andra satsen, var en njutning att lyssna till. Stråkarna, som medverkade endast i detta stycke, spelade utmärkt med Klara Hellgren som säker ledare. Som extranummer spelade Vlatkovic Il sogno de un cacciatore (”en jägares dröm”) av Krzysztof Penderecki, ett obetalbart stycke som inleddes med snusande andetag och snarkningar (i instrumentet) varefter så småningom en svag hornsignal i fjärran störde jägarsömnen. Uppvaknandet fortsatte så sakta, illustrerat av fragmentariska citat från känd hornmusik som målande skildrade de drömmar som den nu halvsovande jägarens hjärna producerade, fram till dess han plötsligt klarvaken sätter sig upp. Applåder och skratt!
Avslutningsvis så den avkortade Gran Partita, med Vlatkovic tillbaka i dirigentrollen. Musiken spelades rättframt spänstigt och med underbar lyster i alla stämmor. Nu vill vi höra hela verket!