Det är under eget namn Amanda Bergman har lockat Uppsalapubliken till Konserthusets intima sal B på onsdagkvällen. Efter att ha gjort musik under pseudonymer som Hajen och Idiot Wind blev Bergman låtskrivare och sångare i den enormt hyllade gruppen Amason. Gruppens album ”Sky City” tog dessutom hem en Grammis för bästa album tidigare i år. Nu hälsar hon publiken i den fullsatta lokalen välkommen med orden ”Vi kommer ifrån Dalarna och vi kommer i frid”.
Jag fastnade för Amanda Bergmans kraftfulla röst 2009 när hon som Hajen medverkade på Bröderna Lindgrens album ”Meningen med livet”. Rörande ”Superhjälten” sjöngs senare av fina vänner på mitt och makens bröllop. Nu sjunger hon på engelska och färska soloalbumet ”Docks” har applåderats av en enig kritikerkår. För även om det mesta Amanda Bergman har rört vid har blivit till guld, inte minst tillsammans med Amason, passar det henne att stå på egna ben.
När hon kliver upp på scenen efter att förbandet Hunt avslutat ett lyckat set känns hon både ödmjuk inför situationen och taggad. ”Questions” får inleda kvällen och det tar inte lång stund innan Bergmans röst knockar. Den är gränslös på ett sätt som både fascinerar och överraskar och live kommer alla dess nyanser till sin rätt. Den genrelösa klangen spänner över allt ifrån den tongivande indiepopen till rock, visa och jazz.
Spåren på ”Docks”, som naturligtvis är de som dominerar spelningen, rör sig inom samma område på temposkalan. Men istället för att de tolv låtarna som hinns med får konserten att känns långdragen önskar man att den ska pågå längre. Ett av skivans bästa spår, ”Falcons”, har lagts som näst sista ordinarie låt och blir väl lågmäld för att lyckas infria sin egen potential. Höjdpunkten blir istället ”Golden” där Amanda Bergmans groove och tryck i rösten för lokalen att vibrera.
Från bänkraden kommer jag på mig själv med att tänka på låtar som den unga artisten från Dalarna skulle kunna tolka i musikprogram som ”Så mycket bättre”. Amanda Bergman har nämligen en förmåga att sätta en alldeles unik prägel på allt hon vidrör. Hennes sound är lika übermodernt som tidlöst och scenspråket är befriande eljest. Efter en konsert som bjuder på lågmält ös, stillsamt drag och känns som en smekande käftsmäll är allt som finns kvar att önska att vi får se ännu mer av Amanda Bergman. Väldigt snart.