Att det snart är första advent fick vi lyssnare i Rikssalen på Uppsala slott erfara när kören inledde sin konsert med att sjunga adventssången framför andra, ”Bereden väg för herran”, denna gång i en melodi från Dalarna. Sjungen stereofoniskt under ingångsprocession lät oss sången, först unisont enstämmig, sedan i ett elegant arrangemang, uppleva hur kören blev allt bättre uppvärmd.
Det var ett omfattande program kören avbetade i rasande fart. Advents- , jul- och andra sånger, korta och långa i sammanlagt 14 programpunkter blir för mycket att i detalj ha åsikter om, så jag får begränsa mig till vad jag anser vara de riktigt ”tunga” inslagen. Ett inslag intresserar mig, sången ”Gaudete”, därför att refrängen motsvarar tämligen exakt den ur sångboken Piae Cantiones från 1582, men i arrangemanget hade både verser och refräng fått extra överstämmor, till vilken nytta vet jag inte, men framförandet var spänstigt med slagverk till.
Den anglikanske tonsättaren Bob Chilcott har skrivit ”Advent Antiphones” (sju stycken sammanfogade attacca), där han låter musikens antifonala karaktär representeras av två dialogsjungande körer. Dess gregorianska rötter märks tydligt men kompletteras av fritonalare inslag från den responderande kören. Svårt, men ett av körens dynamiskt och tolkningsmässigt mest imponerande kraftprov under hela konserten.
Robert Sunds ljuvligt snårigt harmoniska körarrangemang av Peter Moraeus´ sång ”Koppången” framfördes med inlevelse, konsertens kanske populäraste nummer. Herr- och damkör fick så avlösa varandra i sånger av Grigorjeva och Wikander; det blev både klangfullt och vackert. J S Bachs stora tvåköriga motett ”Der Geist hilft. ..” skall egentligen inte framföras a cappella, men AS åstadkom ett detaljrikt och kunnigt framförande. Ett både svårt, skickligt hopfogat och stundtals roligt ”Carol Medley” av J Rathbone (det var omöjligt att hinna räkna ut hur många carols han fick med) gav kören fullt jobb, men särskilt beröm till strävsamma, riktigt höga sopraner på slutet.
Återigen en adventsklassiker fick avsluta: Otto Olssons ”Advent” i ett lustigt arr för två körer där kör två (bitvis textlöst) fick agera rollen som orgel. En orgels djupa stämmor i pedalen kan inte ersättas; annars skötte sig båda körerna utmärkt och gav en slags högtidlig avslutning på denna konsertdag vid 1:a advent.