Vad jag önskar att jag kunde finska! För de tre vokalisterna plus deras medmusikanter pratade enbart finska (plus någon gång några stapplande engelska ord), något många i publiken med uppenbar finsk härkomst emottog med förtjusning, medan jag, stackars okunnige svensk, satt utan program och fick försöka ta förstå vad som pågick.
Konsertens första fyra sånger startade nästintill recensenten. Sångtrion började a cappella rikt ornamenterad sång med en röstklang som påminde om bulgarisk strupsång.
Oj, oj! I nästa stycke tillfogade de tungdrillar till klangen, bidrog med koreografi samt fick nu hjälp av de tre instrumentalisterna. Tredje sången var något hamboliknande och fartigare med många vokaliser (ooi-ooi, etc) och mycket gott humör. Kantelinen färgade sin solosång med kantele, ingick i trestämmighet med extra tillagt violinsolo som mellanspel i en riktigt vacker folkvisesång.
Några konsertnummer senare trakterade Kantelinen kantflöjt med tillagd bordun- och stämsång i växande, nästan lite ödesdigert crescendo. Medan sångarna vilade sig fick vi höra ett instrumentalt mellanspel i en danslåt där violinen bjöd på briljant solo.
Mot slutet av programmet växte intensiteten (om möjligt) ännu mer. En sång presenterades faktiskt som att den handlade om ”en by utan elektricitet, men med ett museum(!)”. Åter a cappella med stålblanka röster man kan skära is med. Lysande!
En energisk folkvisa sjöngs/spelades med både mot- och samarbete á la barockt "konsertant" musicerande till riktigt virvellik final. Till sist som konsertens final en "tungvrickarlåt" i rasande tempo med mycket text. Kul, liksom hela konserten egentligen, fast jag tror att antingen ett tryckt program eller begripliga kommentarer skulle höjt glädjen ännu mer bland oss i publiken som inte har finska som modersmål.