Det här ÄR Zappa, en direkt fortsättning på det musikaliska universum som fadern stakade ut på 60- och 70-talen, med alla trixiga utstickande detaljer och krängande melodilinjer intakta. Och inte som karbonkopia, utan med en tyngd och ett groove som vittnar om att det är Dweezil som tagit över rodret.
För mig och säkert många andra i den nästan fullsatta salen (mest mogna män) blir konserten till en upplyftande återbekantskap med en av 1900-talets stora musikprofiler. Och man slås än en gång av hur komplex och egensinnig Frank Zappas musik är - ja även de lite mer lättsmälta ”hitsen” som upptar delar av konserten, typ ”Cosmic debris” och ”Dancin’ fool”, jämte hela albumet ”One size fits all” som fyller 40 i år.
Det händer mycket, så många kontrasterande teman invävda, ja massor av toner (ett av Zappas stycken fick för övrigt namnet ”The black page” för att det var så mycket noter i partituret).
Dweezils fem Star Wars-klädda medmusiker är både lekfulla och fenomenalt drivna, växlande mellan olika instrument, klaviaturer och blås, för att kunna tillvarata hela klangpaletten till exempel i en skönt svängig ”The Grand Wazoo” som ursprungligen skrevs för storband - med ett långt solo från prinsessan Leia-förklädda saxofonisten Scheila Gonzalez som nästan får en att tappa hakan. Jag hade gärna hört mer av henne under konserten.
Själv är Dweezil en gitarrist med mer av rock och fysisk energi i spelet än pappan, och rent tekniskt är det ingen tvekan om att han gått om pappan. Här med snyggt skulpterade utflykter till exempel i inledande ”Inca roads”, och med maximalt uppskruvat powerspel på trio i konsertens slutfas. Fast då blir det rentav för mycket av det goda.
Man slås av att han är relativt lågmäld till det yttre, utan de fysiska åthävor som många gitarrfantomer lägger sig till med.
Imponerande är också de krävande sångstämmorna som sitter som gjutna - även om Ben Thomas inte riktigt lyckas fylla kostymen med den deklamatoriska solostämma som var något av Zappas signum.
Titt som tätt är det fullt tryck, en veritabel energikick från Dweezil och hans band. Jag antar att pappa Frank skulle le uppskattande om han hörde detta. Några mörka sorgkanter går för övrigt knappast att hitta i Frank Zappas musik som allt som oftast känns fanfarisk och ouvertyrliknande. Om än i en ironisk skrattspegel.