”Fan, vad ni ser välanpassade ut. Välklädda, friserade och artiga. Ska ni verkligen vara här? Borde ni inte lyssna på någon glad musik?”
Ryan Adams levde upp till alla förväntningar när han gästade Uppsala och Konserthuset i onsdags. Både vad gäller smäktande akustiska versioner av sina bästa låtar och ett ständigt accelererande mellansnack som mot slutet av maratonkonserten också letade sin in i musiken. En avskalad och episk version av barndomsskildringen The End får exempelvis ett nytt stick där Ryan Adams häcklar Joe Labero (”Mr falcon man, with your fancy blouse..."), som samtidigt underhåller i Konserthusets stora sal några våningar upp. Förvisso mycket träffande och kul, men inte nödvändigtvis musikaliskt bärkraftigt.
Den välanpassade publiken beskrivs för övrigt också ganska korrekt och består till 65 procent av småbarnsföräldrar i 35-årsåldern som äntligen har lyckats komma i väg på en konsert. Vilket också innebär att flertalet av de som har tagit sig från Stockholm till Uppsala börjar skruva på sig och stressat kika på mobiltelefonerna i rädsla att missa det sista tåget tillbaka när klockan passerar halv tolv. Förmodligen önskar de samfält att de sluppit slösa tjugo minuter på Chris Stills, som agerar uppvärmare. Vore det på You Tube skulle Stills framstå som en skön Adams-epigon. Som förband inför ett långpass av den äkta varan blir han mest en överflödig kille med gitarr, och en antydan om att Ryan vill vara säker på att glänsa mest. I synnerhet som Konserthusets restaurang lämnar en hel del att önska som konsertlokal med stolarna uppradade i raka skolavslutningsrader.
Ryan Adams liksom flytande scenpersona, som också inkluderar ett pågående samtal med en ljudkille, skulle kunna bero på att han har lite svårt att stå för den väldiga patetik som alla hans låtar bygger på. Han behöver skoja till det för att klara av att rimma hjärta på smärta om och om igen. Och man kan förstå honom, för när han väl sjunger gör han det med en distanslös uppriktighet som går rakt in i lyssnaren.