Wolff besjöng kärlekens alla sidor

Kärlekssånger på svenska stod på programmet när Stefan Warnqvist såg Rikard Wolffs framträdande i Konserthuset på söndagskvällen.

Rikard Wolff har hittat svenska sånger som passar väl in bland de kontinentala kärlekssånger han har på repertoaren.

Rikard Wolff har hittat svenska sånger som passar väl in bland de kontinentala kärlekssånger han har på repertoaren.

Foto: Linus Höök

Konsert2007-12-03 11:18
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Inledningen av Rikard Wolffs framträdande i Konserthuset blev dramatisk. Röken låg tät över den dunkelt belysta scenen. En diskret blå spotlight tändes på den helt svartklädde Wolff som satt i en gungstol, och hans karaktäristiska djupa röst förstärkte det ödesmättade intrycket.

Temat för den pågående turnén är kärlekssånger på svenska. Wolff slog an tonen för aftonen genom att sjunga En enkel visa, Lars Forsells tolkning av Jacques Brels Il nous faut regarder. Kombinationen av Wolffs röst och instrumenteringen akustisk gitarr, dragspel, ståbas och piano gav rätt inramning för tidlösa franska chansoner signerade Brel, Edith Piaf och Barbara. Lovsång till kärleken, en översättning av Edith Piafs Hymne à l'amour, passar så perfekt i hans tappning att den kunde ha skrivits särskilt för honom.

I den svenska sångskatten har Wolff hittat en rad låtar som passar överraskande väl ihop med de kontinentala kusinerna. Vare sig det gällde Håkan Hellströms Nu kan du få mig så lätt, Lill Lindfors Du är den ende eller Ted Gärdestads För kärlekens skull lyckades Wolff och hans musiker både vara trogna originalens anda och göra något eget av dem. Den vemodiga Sign. Karlsson - evig vår av Olle Adolphson har sällan framförts i en bättre version.
Mellan låtarna bjöd Wolff på ungdomsminnen, anekdoter från livet i rampljuset och hyllningar till hans närstående. Allvar och humor blandades med det offentliga och det privata, hela tiden med värme och glimten i ögat. Den teatraliska sidan som aldrig är långt borta när det gäller denne artist fick välförtjänt utrymme och dialogerna med publiken gav fin inramning till de arton låtarna.

Avslutningen på kvällen blev en triumf. Under den två timmar långa föreställningen besjöngs kärlekens alla sidor och ansikten. Öppningslåten hyllade hans dotter och finalen blev Kärleken vet, Mikael Wiehes översättning av John Lennons Grow old with me. Därmed slöts cirkeln på bästa tänkbara sätt.
Rikard Wolff
Konserthuset, Uppsala, 2 december