Winnerbäck på känslomässigt högvarv

Visa mig din publik och jag ska säga dig vem du är. I sådana fall är Lars Winnerbäck hängiven, bra på att sjunga och hånglar förälskat upp sitt konsertsällskap i slutet av varje låt. Hm. Jo, hängiven och bra på att sjunga är han i alla fall, precis som sin Uppsalapublik.

Annars är det lika bra att vara rak: Lars Winnerbäcks konsert på Fyrishov var en riktig höjdare. Undertecknad lär inte ha varit den enda som log som ett fån och vid något tillfälle torkade en tår. För så funkar Lars Winnerbäck. I hans värld är igenkänning varken fult eller banalt. Han skriver låtar som sätter specifika ord på allmängiltiga känslor, kanske särskilt de av tvivel och rastlöshet. Han sjunger "jag vill inte längta hem och tjata på om allt som fanns, jag vill inte drömma drömmar i nån transithall nånstans, nu vet jag det" i låten Gå på vatten och man tänker "just det".

På Fyrishovkonserten handlade det mesta om nya albumet Daugava. Det är knappast hans bästa, så hans superform beror mycket på den nya inramningen. I bandet finns två violinister och mellan sig spelar gänget också (förutom de vanliga rockdoningarna) dragspel, mandolin, orgel och banjo. Det är modern folkmusik som är folklig utan att bli för frejdig. Några äldre låtar, som Sen du var här, har arrangerats om helt. Fans av äldre material får finna sig i att sorteringen är hård. Men det säger också en del om den höga kvaliteten när man går hem och tänker "oj, han spelade inte min favoritlåt" utan att egentligen känna nämnvärd saknad.

Publikens entusiasm och de ständiga pendlingarna mellan vemod och yster glädje gör att spelningen går på känslomässigt högvarv. Winnerbäck bryr sig inte om akustiska mellanpartier och sånt, den bittra framtidsskildringen Du gamla fria nord ("den handlar väl ganska mycket om folkpartiet, skulle jag tro"), följs av sorgsna Elegi. Och när vemodets stund klingat ut skriker ett par tjejer i publiken käckt "det var det bästa, det bästa vi har hört!", innan man kastas man vidare till rockiga Nånting större.

När det blir dags för extranummer vet jublet inga gränser. Elden görs i enkel pianoversion och livefavoriten Kom änglar blir sista nummer. Lars Winnerbäck låter oss veta att det är en eftergift till gamla minnen, ett undantag. Det tas emot som en present av publiken, som bjuder igen med allsång. Segertåg, kallar han det själv i låten Du har tid. Det är ett passande ord.

Winnerbäck på känslomässigt högvarv

Johanna Åberg såg Lars Winnerbäck på segertåg med ny folkmusikinramning.