Artister som har varit aktiva under lång tid har ofta ett låtvalsdilemma. Vissa låtar har framförts hundratals gånger, och det är naturligt om artisten föredrar att spela nya. Publiken däremot föredrar i regel de välkända favoriterna och då är nytt, mer obekant material inte alltid uppskattat.
Blueskungen Rolf Wikström, med närmare 30 album bakom sig, skiljer sig från många av sina artistkollegor i detta avseende. När han på Katalin skulle spela den första låten från nya albumet Istället för tystnad bad han närmast om ursäkt. Han sa att han ”egentligen inte tycker om att spela nya låtar, och ni vill antagligen inte höra dem heller”. En något märklig inställning kan tyckas, i synnerhet som Wikström var ganska frikostig med just nya låtar. Och även om den musikaliska förnyelsen inte är så stor var det dessa som övertygade mest.
Wikströms tunga bluesrock har följt en konsekvent linje i alla år, utan större överraskningar. Hans skrovliga röst ger låtarna personlighet och han spelar sina gitarrsolon med en blödande innerlighet. Så även på Katalin.´
Det största framsteget med de nya låtarna är hans textförfattande. I det nya materialet tonar Wikström ner de bitska ord om svekfulla kvinnor, otrohet och tomma plånböcker som förekommit så ymnigt tidigare. Han är som bäst när texterna får vara sköra och sårbara snarare än humoristiskt raljerande. Nya låten Arton nätter, nitton dagar, om en bortgången moders kraft och mod, är ett fint exempel på detta. Det var också spelningens klart mest berörande låt.
Med låtarna från senaste skivan fick spelningen en fräschör och personlighet. Därmed motbevisade Wikström sig själv. När rutinen överskuggade engagemang och inlevelse blev resultatet inte lika bra. I flera av de äldre låtarna förföll han och hans musiker, keyboardisten Max Lorentz, basisten Tommy Cassemar och trummisen Peter Korhonen, till rudimentär bluesrock. Kanske skulle Wikström ompröva sin inställning till gammalt och nytt.