Det har varit tyst om The Waterboys en tid. Fyra år har förflutit sedan den senaste studioskivan och de har inte spelat på svensk mark sedan Peace & Love-festivalen 2008. Men nu är de på gång igen. Om några veckor kommer ett nytt album, med tonsättningar av den brittiske poeten W.B. Yeats dikter, och på torsdagskvällen spelade de på Katalin. Spelningen var utsåld sedan länge och jublet enormt när Mike Scott och hans mannar dök upp på scenen.
Gruppens folkmusikaliska sida fick till en början stå tillbaka. I de inledande låtarna var det fullt ös som gällde, med något ojämnt resultat. Orgeln hamnade för högt i mixen och gitarriffen framstod som lite utslitna.
Men när Mike Scott bytte ut sin elgitarr mot en tolvsträngad akustisk och gruppen spelade The Glastonbury song lyfte spelningen direkt. Sedan kom klassikerna slag i slag - A girl called Johnny, The whole of the moon, Strange boat, A bang on the ear - och bekräftade vilken sanslöst bra rockgrupp The Waterboys är.
Mike Scott och violinisten Steve Wickham har ett särpräglat samspel som är en upplevelse i sig. De tycks synkade genom telepati. När Wickham spelar sina yviga, oefterhärmliga solon gungar Scott i takt precis intill, diggande med slutna ögon. I sådana stunder förstärks den tidlösa känslan i låtarna och The Waterboys framstår som folkmusiker från förr, som vandrar från by till by och spelar traditionella sånger. Då uppstår musikalisk magi.
Låtlistan hade sin tyngdpunkt på de mer välkända klassikerna. En välkommen överraskning var dock en romantisk akustisk version av countrystandarden Wayward wind, som blev en av många höjdpunkter under kvällen. Smakprovet från den kommande Yeats-skivan, låten September 1913, visade också att Scott har en fenomenal förmåga att sätta egen färg på andras ord och ge en gammal dikt en samtida kontext.
Kvällens clou blev sista låten i ordinarie set, Fisherman’s blues. Scott och Wickham spelade sida vid sida med manisk inlevelse och fick hela publiken att dansa med. Innan finalen sänkte Scott volymen och tillägnade oväntat låten till Raoul Wallenberg, ”a Swedish hero”.
Spelningens allra sista låt blev en habil tolkning av Rolling Stones (I can’t get no) Satisfaction. Med tanke på hur många egna låtar som inte spelades var det ett märkligt val, och när det sedan inte blev någon andra omgång extranummer trots publikens högljudda ovationer kändes det aningen snopet. Men det är egentligen en futtig anmärkning efter en spelning som i övrigt var rena triumftåget.
: