Vocado bjöd på vacker konsert

Duktiga a cappella-gruppen Vocado bjöd på vacker och mångfacetterad konsert i Parksnäckan på torsdagskvällen, skriver Malin Lööw.

Vocado under torsdagens konsert på Parksnäckan.

Vocado under torsdagens konsert på Parksnäckan.

Foto: Sven-Olof Ahlgren

Konsert2011-08-04 22:25
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Man skulle kunna tro att det i en stad som Uppsala kanske verkar roligare att själv sjunga i kör än att lyssna på körsång. Så är dock inte fallet denna torsdagskväll i Parksnäckan när a cappella-gruppen Vocado uppträder. Många har samlats och Vocado bjuder på skönsång i sin allra mest proffsiga och slipade form. Men för slipat blir det aldrig och gruppen visar att de inte är några robotkörsångare utan förmedlar stor värme. De låter aldrig mekaniska som är ett vanligt fel hos proffskörer. Gruppen har funnits sedan 2004 och består av Amanda Sjöberg, Malin Gavelin, Lukas Gavelin, Anton Leanderson-Andréas och Joel Nilson.

Vocado inleder med klassiska sommarfavoriten En vänlig grönska i en vacker och inte allför perfekt version med mycket känsla. Sedan följer eget material och låten Kära nån, skriven av Anton Leanderson-Andréas. Arrangemanget är lite udda och antagligen ganska svårsjunget även om det låter lätt och flytande i Vocados fina tappning. Klassiskt skolade Salem Al Fakirs låt Good song gör sig utmärkt i a cappella-version. Det känns som om det är såhär den ska låta egentligen.

Kents låt Kevlarsjäl arrangerad av Joel Nilson blir enligt mig den oväntade höjdpunkten under konserten. De unisona partierna som kan vara svårare att få vackra än man tror är utsökta till och med. ” Så blev du mitt sår och jag blöder ihjäl ” sjunger Vocado och dessa Kentrader skapar en effektfull stämning . Det är fint att man framför okonventionell körmusik som Kent-låtar med samma lätthet som man framför svenska sommarpsalmer.

Vocado visar stolt upp sitt nykläckta album Northern Lights och sjunger även två jazzlåtar från detta album: en nyskriven åt av körmedlemmen Anton Nilson: Coffeetime samt älskade My funny Valentine. Båda jazzlåtarna är föredömligt framförda. Publiken får även höra Paul MacCartneys Black Bird i ett av de snyggaste körarrangemang jag har hört. Slutligen sjunger gruppen en intressant och samtidigt spexig version av Bryan Addams låt Have you ever really loved a woman. Arrangemanget klingar ödsligt och är både elegant och skrämmande på filmmusik- vis.

Vocados repertoar har en fantastisk bredd och mångfald och i dessa reggaefestivaltider känns det trevligt att staden får sjuda av olika typer av musik samtidigt; glöda på sina olika vis.

Vocado

Parksnäckan, torsdag

Bäst: Stor glöd och väldigt prydlig framtoning samt att Vocado låter mer som Vocado än som The Real Group.

Sämst: När Vocado under en och annan sekund låter för mycket som The Real Group.