Ett unikt inslag i Uppsala Gitarrfestival blev jazzkonserten under fredagskvällen med Kurt Rosenwinkels Time Machine, en ensemble som inte har så många år på nacken men som enligt festivalprogrammet "förmedlar en musikalisk täthet direkt från New Yorks jazzklubbsvärld". Andrew D'Angelo på altsax, Eric Revis på bas och Nasheet Waits på trummor var de andra musikerna - Rosenwinkel själv spelade under det två timmar långa programmet omväxlande gitarr och piano.
Som inledning framfördes en komposition av Rosenwinkel, Arpestra, med pianot som stämningsskapare, en aning melankoliskt. Thelonious Monk den mycket berömde jazzmusikern hade ett bidrag i långsam tretakt, Ugly Beauty, ovanligt för genren men mycket effektfullt. Här fick vi ta del av gitarrvirtuosen Rosenwinkels spel med ett pålagt eko som på ett magiskt sätt återgav speciellt den högsta diskantens löpningar. Jaki Byards Mrs Parker skriven före 1960 och tillägnad Charlie Parkers mor, gav hela ensemblen tillfälle att visa sin virtuositet, solo på respektive instrument och i olika konstellationer. I Eyes so beautiful as yours av Elmo Hope fick ensemblen bli kvar i den äldre jazzens epok och gav nästan bleuskaraktär åt musiken, förstärkt av Rosenwinkels pianospel.
Resten av programmet tog oss fram till den moderna jazzens tonspråk, först i Older Sports av Jim Black, därefter i två stycken, Reaching och Whispers of Love av Rosenwinkel och, som extranummer, Retrogression av Chris Speed. Tillsammans med D'Angelo umgicks dessa tre tonsättare flitigt för cirka 20 år sedan och publicerade skivor i början av 1990-talet. Med hjälp av hetsiga solopartier, speciellt i altsaxofon, bas och trummor fick Uppsalapubliken bekanta sig med "det moderna" genom atonala och dissonanta avsnitt. I Whispers of Love kom ändå styckets titel att lysa igenom här och var, med melodier i kromatiska passager och lugnare omgivning.
Det blev inte så mycket gitarrfestival i det program som Kurt Rosenwinkels Time Machine bjöd på, eftersom huvudpersonen satt vid pianot ganska stor del av tiden. Vad vi fick som kompensation var en intensiv och virtuost framförd inblick i jazzens värld, både den traditionella och den modernare varianten.