Virtuost med Ernman på hemmaplan

Att programmet med titeln Operapärlor inte fullt ut gör skäl för sitt namn spelar mindre roll, inte heller att den fenomenala gästartisten säger sig vara en smula indisponerad.

Rösten, den otroligt flexibla med det stora registret finns ändå där, lika obetvinglig som alltid, humorn, självironin och den ofta välgörande distansen till operakonstens avarter likaså. Resultatet blir oftast bländande, även om en lätt egocentrisk manierism någon gång kan hota de subtilare nyanserna. Total professionalism balanseras av oväntade passningar och ett stundom publikfriande utspel - här handlar det om Malena Ernmans signum. Att plötsligt avbryta en koloraturaria, att småprata med publiken och kommentera musiken eller att med sin inkännande mimik formulera dubbla musikaliska budskap skapar givetvis lätt en nöjsam dialog med publiken - här firade Ernman triumfer redan under sommarens tv-sända konsert med Filharmonikerna i det gröna. Men risken finns att det briljerande utanverket kan dominera och i värsta fall bana väg för divan.

Nu är Ernman en fullfjädrad artist som gjort stora insatser inte bara på många av världens ledande operascener utan också i det mindre formatet. Djupt allvarliga och rikt nyanserade blev ariorna ur Dido och Aeneas av Purcell och Rinaldo av Händel, men tyvärr föll de utlovade nordiska romanserna bort till förmån för två i och för sig raffinerat föredragna jazzinfluerade nummer av Gershwin och Bolcom. Den vokala ekvilibristiken och det stora utspelet kom också som väntat till sin rätt i rollen som Carmen och den avslutande Askungen, ett av Ernmans bravurnummer inte bara på Stockholmsoperan.

Vid sin sida hade hon den alltid lika pålitligt följsamme Bengt-Åke Lundin vid flygeln och inte minst den inbjudande Uppsala Kammarkör under sin ledare Erik Hellerstedt. Hade Lundin alltid distinktion i spelet önskade man ibland att Kammarkören haft något skarpare bett i körerna av Bizet och Verdi, att ordens betydelse tydligare fick ett tydligare genomslag. I Wagners pilgrimskör byggdes dock den stora linjen förtjänstfullt upp medan kören ur Parsifal kändes märkligt felplacerad: alldeles bortsett från att originalet utgörs av en extremt polariserad manskör i Wagners mysteriespel kan dramaturgin omöjligt tillgodoses i ett så pass spretigt program som det valda. I synnerhet som Wagners gravallvar följdes av Gershwins lättfotade Loreley.
Att konserten till sist avslutades med en lightversion av Ernmans superhit La Voix kändes oundvikligt. Succén var ett faktum, dubierna och den möjligen trilskande rösten till trots.

Virtuost med Ernman på hemmaplan

När numera smått kultförklarade cross-overmezzon Malena Ernman en regnig novembereftermiddag möter Uppsala Kammarkör i ett praktiskt taget fullsatt konserthus i födelsestaden Uppsala sker det som sig bör under närmast studentikosa former.