Alla åldrar fanns representerade bland publiken vid Shai Maestro Trios konsert i torsdags. Därmed bevisades eftertryckligt att jazz inte är åldersbunden utan musik som har något för alla. Och den här publiken var påtagligt glad över att vara på plats. Stående bifall krävde två extranummer (som dessutom var ett par av konsertens bästa).
Trion består av Shai Maestro, piano, Jorge Roeder, bas och Ziv Ravitz, slagverk, tre unga, klassiskt skolade musiker som hellre vill spela jazz. I barockmusiken och något halvsekel framåt fanns ingen motsättning mellan nedskriven musik och improvisation, tvärtom värderades ett framförande ofta efter kvaliteten på improvisationerna. Med tiden kom sådana dock helt i bakgrunden i den musikform som brukar kallas konstmusik. Tontexten blev helig och det fria improviserandet fick sitt hemvist i andra musikformer, som jazzen. Klassisk skolning är därför inte alltid den bästa förutsättningen för ett fritt improviserande jazzmusicerande. Shai Maestro Trio besväras dock inte av några klassiska komplex. Deras musikaliska koncept är täta växlingar mellan finstämd lyrik och fullt ös pepprat med återkommande halsbrytande solon.
Man ska för all del inte tro att jazzmusik är enbart improvisation. Det är lätt att konstatera att en grupp spelar samma stycke ungefär på samma sätt varje gång det framförs. Normalt är högst 10 – 15 % av materialet improviserat i ögonblicket, resten är inövat. Men, grejen är att det känns helt nyskapat. Den upplevelsen infinner sig dock inte hela tiden tillsammans med Shai Maestro. Musikernas tekniska skicklighet, som är betydande, ställer sig också ibland i vägen för den musik de vill skapa. Ibland vill de experimentera och då knäpper Maestro på flygelns strängar eller slår på dess ram och Roeder krafsar på basens hals. Sådana konstgrepp är inte särskilt originella och trion borde inte ägna sig åt sådant utan istället tro på sin musik – den håller!
För mina invändningar ska inte skymma det faktum att det till och från svänger ordentligt om Shai Maestro Trio. I ”Invisible Thread”, kvällens kanske bästa nummer, utforskades och varierades melodiska teman av alla musikerna och en stilla meditation på slutet förvandlades till en rejäl knalleffekt. ”Painting” var ett fint exempel på hur trion om den vill kan beröra genom att uttrycka känslor och stämningar. Och så var det extranumren som visade att de här musikerna kan verkligen skapa musik.