KammarensembleN har i 30 år verkat för den samtida musiken och det var väl på tiden att deras vision fick klinga i Uppsala. Ett ”Moderna museet” för vår tids musik, som medlemmen Ivo Nilsson formulerade det. Nilsson stod även bakom höjdpunkten i en fascinerande konsert där virtuosa solister mötte elektronik.
Inledde gjorde Leilei Tians ”Om”. Titeln står för den heligaste stavelsen inom hinduismen, ”a-u-m”. Genom resonansen av denna stavelse symboliseras kosmos början, dess varaktighet och dess upplösning. Mot en förinspelad bakgrund av elektroniska ljud, slagverk, flöjt och sång, ljöd Sören Hermansson försiktiga toner ur sitt horn. Det kosmiska dramat återfanns i bakgrunden.
I Jonas Bohlins ”Blaabla… project” stod fagottisten Martin Krafft i centrum. Han frambesvärjde en verklig ormtjusarmelodi vilken fick ambientfonden att oroväckande resa sig. Det är sällan man hör fagotten i en sådan sensuell roll.
Med en altflöjt som inte bara var uppmickad utan också kameraförsedd svarade Peter Fridholm för en enastående audio-visuell upplevelse i Ivo Nilssons ”Gedeckt”. I ett klaustrofobiskt utforskande av instrumentets inre ljöd blåsljud och instrumentklaffar, medan projektorduken visade det hela filmat inifrån flöjen. Med till synes små men mycket precisa medel skapades stor dramatik. En kloak med förbiilande råttor, eller de märkliga ljud man hör med örat mot någons mage? Örat låg i vilket fall tätt, tätt intill instrumentet. Avslutningen var magnifik där utdragna ackord och tågvisslingar vällde fram ur högtalarna och en vacker melodi smektes slutligen fram ur flöjten.
Uppsalabördiga Örjan Sandreds ”Amanzula voices” utgjorde kvällens mest klassiska stycke. Chrichan Larsons ivriga cello ackompanjerades av elektroniska ljud – och en grodkör, inspelad vid sjön Amanzula i Ghana. Resultatet: en briljant, närmast modernistisk cellokonsert.
I ”Redeem” av Fredrik Olofsson var Hermansson tillbaka med sitt horn. Den här gången ljöd det kraftigt, men från instrumentets ”icke-ljud” (andning, mekanik) som förvrängts och förstärkts till ett noise-landskap. Några rena toner bröt emellanåt igenom och fick bruset att träda tillbaka.
KammarensembleN visade med ett mångfacetterat program hur rik och spännande den nutida musiken kan vara. Och till nästa besök dröjer det inte länge: den 26 november är de tillbaka för att framföra Fabio Cifariellos ”Voci Vicini”, en passion i fyra delar för ensemble, elektronik, video och, ja, en journalist.