Den som tror att man inte kan bli profet i sin egen hemstad har inte hört talas om Veronica Maggio. Så sent som i september gjorde hon två spelningar i rad på Katalin, och på onsdagskvällen tog hon Konserthusets stora sal i anspråk. Fullsatt. När publiken fyllde salen före avspark var känslan av förväntan påtaglig, och i vissa ögon kunde man nästan se ett glitter av ...var det stolthet? Visst, Veronica Maggios senaste album Satan i gatan är mer Skanstull än Uppsala, men ändå. Hon är Uppsalas stjärna.
Mjukstart är inte Veronica Maggios grej. Hon inledde med titelspåret från senaste albumet Satan i gatan, en sådan där låt som är typisk för vad som gör henne speciell. Temat är enkelt, närmast banalt, men välformulerat. Alla de rätta detaljerna i texten finns där för att ska bli bästa sortens igenkänningspop. Hennes röst är söt och vass, med soulen i grunden men utan att bli skrytig. Redan i andra låten Vi kommer alltid ha Paris blir man imponerad av den självklara skärpan i sången.
Maggio har tre album bakom sig och hennes karriär kan kännas kort, men spelningen i Konserthuset sade något annat. Förflyttningen från debutens skörhet via andra albumets soul till den renare poppen på Satan i gatan blev väldigt tydlig. Uppsala-"hyllningen" (vi kan väl kalla det hatkärlek?) 17 år bröt tidigt av i discoversion och lite senare avverkade hon Inga problem, Gammal sång och Måndagsbarn i ett soulmedley, komplett med Motownvibb och allt. Det nio personer starka bandet, varav fyra i stråksektionen, imponerade inte bara i genreväxlingarna. De är kort sagt skickliga, helt utan livepoppens vanliga skavanker.
I extranumret växlade de till klubbmusik för en ny variant av Dumpa mig följd av en stroboskopdunkade Finns det en så finns det flera.
Självklart blev det hitten Jag kommer som avslutade. Den sittande publiken kom på fötter och jublet steg. Veronica Maggio talade förvisso till de redan frälsta, men visade verkligen vilken bra artist hon är. Cool som få.