Vemodets drottning ingav hopp

Tidigare i år blev Emmylou Harris invald i countryns Hall of Fame i Nashville. I sitt tacktal nämnde hon ödmjuk som vanligt främst Gram Parsons. "Utan honom hade ingen velat prata med mig i dag". Så är det förstås inte. Denna fantastiska artist har inte minst fått elva Grammys och hennes senaste album All I intended to be - som var påfallande bra och vitalt - var hennes 25:e.

Det framgick direkt när hon äntrade scenen på Cirkus att hon gjort lång och trogen tjänst. Publiken likaså, det var kontakt från första tonen. Det här var ingen publik som behövde vinnas, där var det läggmatch från start.

Hon var klädsamt personlig och ödmjuk även i mellansnacket. Där beskrev hon den cd-box som kom ut förra året som "bra att ha som dörrstopp åtminstone". Hon hade påfallande lätt att prata på scenen och gav små glimtar ur låtarnas bakgrunder.
"Jag har gjort ett nytt album, det är därför jag turnerar" sade hon inledningsvis men tyckte väl att det lät väl snålt så hon lade till att hon förstås älskade att stå på scenen. Och att vara i Sverige.

Det senaste albumet fick bilda stomme denna gång. Det säger mycket om kvaliteten på All I intended to be att låtarna där kunde tävla med hennes förflutna storheter. Det fungerar lika bra på skivspelaren som på scenen. De fenomenala melodierna, de inkännande texterna och lika sparsmakade som vackra arrangemangen gör dem till ett slags klassiker från start. Sailing round the room ("en kärlekssång till döden"), Not enough och Shores of white sand tillhörde alla konsertens höjdpunkter.

Musiken växlade mellan countryn och dess systrar bluegrass, folk, gospel och rock. Bakom sig hade hon fem skickliga musikanter i samma ålder som hon själ, fem musiker som vet hur man precis lägger till det som behövs men inte en ton till. Hon uppträder med musikerna Colin Linden (gitarr), Rickie Simpkins (mandolin, fiol, banjo), Chris Donohue (bas), Bryan Owings (trummor) och Phil Madeira (klaviatur och dragspel). Lite körhjälp fick hon här och var av kvällens förartist Kimmie Rhodes.
Det var dock aldrig något tvivel om vem som var namnet för kvällen. Ingen kan som Emmylou Harris få fram det vemodiga och sorgsna i livet så att det får en skimrande aura. En konsert med denna numera vithåriga artist motsvarar säkert några års terapi mot depression. I hennes sånger finns ett närvarande hopp i allt elände.

Den känslan var också det som mest satt kvar i kroppen efter att den fullsatta konserten tonat ut efter de obligatoriska två extranumren.

Vemodets drottning ingav hopp

KONSERT. Countrydrottningen Emmylou Harris har ett gott öra till Sverige, något som hon återkommer till då och då under konserten i Stockholm. Björn G Stenberg känner att det är ömsesidigt.