Väst var bäst

En kväll med Diddy och Snoop är en kväll med lite dans, lite karaoke, lite öst, lite väst, lite pang-pang och fler "referenser" till Notorious BIG och Tupac än man pallar med.
Men visst, är det ett slags försoningsturné så är det. Även om det ligger närmare till hands att tänka på det faktum att de nödgas slå sina tepåsar ihop för att fylla arenor av Globenstorlek.

Fast det blir inte riktigt fullt hus, strax innan showen startar gapar det lite tomt här och där. Särskilt runt de sektioner vars sikt störs av stora bildskärmar som oblygt pumpar ut reklam för Diddys egen parfym Unforgivable (ja, den heter faktiskt så).
Valet att köra varsitt kort set för att sedan sammanstråla var rätt väntat - även om alla utom Diddy ser honom som "förbandet" - men inte helt lyckat. När Diddy gjort sin grej, schyst avrundat med Led Zeppelin-dängan Come with me komplett med ett slags regndans och köruppbackning från Robert Plant via storbild, är det dukat bord för Snoop, som knappt hann bli varm i sparkdräkten innan det var dags för byte igen. Trist.

Att Diddy inte är den skickligaste rapparen genom tiderna är ju rätt känt, och med tanke på det lät det helt okej. Hans kapitel i hiphophistorien handlar mer om vad han åstadkom i producentstolen än som soloartist. I synnerhet hans crossoverförkärlek och att använda sig av vita artister som samplingsgrund, vilket var lika framgångsrikt som (för en del) provocerande. Nu är det väl frågan om han inte ska ägna sig helhjärtat åt entreprenörsverksamheten i stället (och kanske börja med att byta namn på den där doften)?
Snoop Dogg är väl inte heller någon duvunge vad gäller marknadsföring. Men en bägare klassisk västkusthiphop spetsad med Gin & juice är löjligt svår att motstå. Scenutstrålningen är också härligt tillbakalutad.

När de sedan backar upp varandra verkar de ha duktigt kul ihop, men för min del får de gärna sluta tävla i vem som saknar sina döda vänner mest. Publiklekarna håller dock skaplig partajklass.
Någonstans efter Can't nobody hold me down tar Snoop över igen och hinner med en väl hetsig och basfladdrig Drop it like it's hot innan ett sjok av fint molnbeströdda himlar och softade ikoner av BIG och Tupac susar förbi på skärmarna - och Diddy dyker slutligen upp för att, såklart, kvida sig igenom I'll be missing you.

Väst var bäst

Jonas Kihlander såg två hiphopstorheter som båda har döda kompisar i bagaget, men vitt skilda musikaliska kvaliteter, i Globen i söndags.