Mer än ett halvt sekel har passerat sedan Sven-Ingvars gjorde sina första spelningar hemma i Värmland. Sedan dess har karriären hunnit gå både upp och ner och upp igen, och att döma av söndagens Uppsalakonsert har de nått en ny formtopp. Det var en spelsugen sextett som tog plats på scenen och med självklar pondus inledde med ett knippe av sina klassiska Frödingtolkningar. Gissningsvis har de hunnit spela dessa låtar hundratals gånger, men sångerna tycks ligga dem lika varmt om hjärtat fortfarande. Medlemmarna är samspelta utan att nöja sig med att gå på rutin, och särskilt versionerna av ”Anita” och ”Jäntblig” överträffade albumversionerna.
I dubbel bemärkelse har Sven-Ingvars behållit kontakten med sina rötter, både de geografiska och de musikaliska. Det Värmlandsromantiska har sin givna plats i låttexterna liksom influenserna från 50-talsrocken. Samtidigt har de följt med sin tid och det gör att gruppen aldrig blir mesiga eller tråkiga. Underhållningsfaktorn är hög också i frontmannen Sven-Erik Magnussons dialektala mellansnack. Med glimten i ögat säger han att världens första rocklåt inte skrevs i Amerika och inte ens i Uppsala, utan i Filipstad 1948, och att gruppens film från 1968 ”gick bra i Karlstad, Arvika och Säffle … men åt helvete i resten av landet”.
En del av de rockigare låtarna var inte lika imponerande, men överlag var Uppsalaspelningen ett gott formbesked av en grupp som har integriteten och värdighet intakt.