Variationsrikt och wienskt
Gästdirigenten Roy Goodman ledde Kammarorkestern i ett omväxlande program med idel wiensk musik, skriver Anders Bragsjö.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För denna torsdagskonsert bjöd verkligen på musik från skilda musikaliska världar trots gemensam geografisk hemvist. Det första verket, Franz Schrekers Kammar-symfoni för 23 soloinstrument (1916), senromantisk musik med glimtar av impressionism och fritonala utbrott. Extremt raffinerat i kombinationen samklang och tydliga linjer för varje instrument. Fram till det verkligen bortdöende slutet spelades stycket varsamt omsorgsfullt i understrykande dynamik och frasbågar; en tilltalande liksom återhållen passion. Finstämt stycke man gärna vill höra igen.
Arnold Schönberg skrev sin Kammarsymfoni 1 för 15 soloinstrument tio år tidigare (1906), men denna musik representerar ändå det tumultartade 1900-talet på ett helt annat sätt. I denna Schönbergs musik betyder uttrycket allt, expressionism. Musiken är extremt svår, både tekniskt och rytmiskt, något som ej bekom de 15 musiker vilka elegant utförde vad tonsättaren befallt. Schreker och Schönberg representerade två skilda sätt att gestalta den ljudande världen.
Till avslutande verket, Ludwig van Beethovens Symfoni 1 C-dur (1800) behövdes en hel orkester, denna gång i smart omgruppering med Violin 1 och 2 mitt emot varandra på scenen. En klassicistisk Beethoven som dock här och var med små överraskningar låter ana vad han senare kommer att nydana i symfonilitteraturen. Måttfull frasering och yster spelglädje balanserade ut varandra alldeles förträffligt i dessa av Goodman så säkert övervakade första steg uppåt till den musikaliska Olympens höjder.
MUSIK
Konserthuset
Uppsala Kammarorkester
Konserthuset
Uppsala Kammarorkester