Värdig avslutning på Östersjöfestivalen

Östersjöfestivalen slutade som den började: med stående ovationer och extranummer (se UNT 21/8). Herbert Blomstedt blev nästan sönderhyllad; touche från orkestern, extranummer (symfonins tredje sats i repris), inklappningar ad nauseam och dessutom fick orkestern med sig publiken på Ja må han leva för den nyblivne 80-åringen - före konserten. Så kan det gå om man är en världsstjärna och inte är hemma så ofta.
Blomstedt är själv mycket noga i programboken med att Johannes Brahms valde sitt material noggrannt och avskydde show och effektsökeri. Man bör lägga till att på 1850-talet betydde en sådan hållning i praktiken att man skulle ge fan i att skriva pianokonserter, som var en arena för tidens svärmande för det virtuosa. Den egensinnige Brahms vägrade skriva fyrverkerier - och gjorde följaktligen fiasko. Och konserten i Blomstedts tolkning är också en sällsamt återhållsam historia. Inte bara är dirigenten själv väldigt ekonomisk i sitt arbete, det är också tålamod och erfarenhetens eftertänksamhet som sätts i första rummet. Han litar blint på Brahms. Det är lyriskt, och kemiskt fritt från billiga effekter. Eller ens halvdyra.

Den koralbaserade andra satsen blev väldigt dämpad, på gränsen till påfrestande: innerligt och vackert, men knappt med lyftkraft. Tredje satsens inledning framstod som rent dramatisk, men det är bara kontrastens verk. Snarare handlar det om en sund spänst som rytmen kräver. Den som inte gillar Blomstedt kan lätt byta ut "återhållsamt" mot "konventionellt" och tycka att hans spartanska ideal smakar för lite. Personligen tycker jag inte att Brahms mår bra av så mycket mer.
D-mollkonserten har kallats "symfoni för piano och orkester", så integrerat är pianopartiet; så lite får solisten glänsa. Det betyder inte att du kommer undan med att gömma dig. Men den unge finländaren Antti Siirala, född 1979, visade att han lyssnat på Blomstedts utläggningar om Brahms och fyrverkeriförbudet. Hans mycket mogna spel var avspänt och chosefritt, med en naturlig, genomtänkt frasering som följer orkestern fint. Den här killen vill vi se mer av, i mer självständiga verk. Siirala har ljuvlig teknik som gav ett mycket snyggt och tätt flöde i både melodifraser och tjocka tondraperier, men det var uppenbart att han underordnade sig på ett ovanligt disciplinerat sätt.

Blomstedt bredde på mer efter paus i c-mollsymfonin, som fick ett mer mättat uttryck (i och för sig är besättningen större). Han stack in accenterna mycket snärtigare, och väl hopspelade radiosymfoniker hade modet att sätta attackerna - det märktes att de ansträngt sig inför Blomstedts besök. Med större gestik än i pianokonserten tog han fram fint spel ur stråkar och träblås. Kul att se Bernt Lysell frossa i soloviolinens nyvunna frihet i andra satsen som en kalv på grönbete. Avslutningen presenterades långsamt, brett och mycket generöst, sedan det Beethovenlika temat byggts upp med stort tålamod och ögonblick av nästan wienklassiskt sväng.
Ovationerna i Berwaldhallen blev en värdig avslutning på en stark festival. Bara ett år till nästa.

Värdig avslutning på Östersjöfestivalen

Östersjöfestivalen fick en värdig avslutning på söndagen, när Herbert Blomstedt ledde Radiosymfonikerna i två stora Brahmsverk. Blomstedt fick ett fantastiskt mottagande av publiken i Berwaldhallen, skriver Anders Wennerstrand.