Längst bak i Trefaldighetskyrkan inleddes damkörens konsert ”I Juletid” med en solocello som spelade Sibelius bekanta ”Julvisa” alldeles ensam och med uttrycksfull frasering. Därefter tog La Cappella över, likaså bakifrån, med julsången ”Det är en ros utsprungen” i E J Hughes arrangemang. En sopransolo-kantilena interfolierades med mer eller mindre fritonala fraser av julsången. Mycket stämningsfullt.
Intågsprocession genomfördes under sång av dalavarianten av adventspsalmen ”Bereden väg”. Det speciella arrangemanget av sången medförde tyvärr att kringstämmorna nästan dränkte melodin.
Konserten kom att ha både höjdpunkter och svackor. De två mest uppenbart tveksamma tolkningarna var först och främst framförandet av S Lindmarks sång ”Snö” till (utmärkt) pianoackompanjemang, ett slags ostinato - perpetuum mobile. Må vara att sopranerna ofta intonerade i underkant, värre var att nästan ingen text alls hördes! G Nordqvists välkända och mycket vackra ”Jul,jul, strålande jul” har för många harmoniska och andra finesser för att ett arr. i 2 - 3 - 4 stämmor skall kunna uttrycka allt. En liten besvikelse, faktiskt.
Men fanns det inga höjdpunkter då? Jodå, fler faktiskt. En första riktig höjdpunkt kom med två carols. Den första, ”A spotless rose” av O Gjeilo, blev med sin precist nyanserade fritonalitet en riktig höjdarupplevelse, och den andra, ”Carol of the Bells” av M Leontovych blev med sin väl utförda ”klockmusik” ett både roande och glädjefyllt stycke.
Michael Heads tvåköriga sång ”Ave Maria” utvecklade praktfull körklang omväxlande med mer finstämda soloinpass. Mycket vackert. S Rachmaninoffs arrangemang av den rysk-ortodoxa hymnen Bogoroditse Deve klingar säkert om möjligt bättre i manskör, men närvarande damkör sjöng klangfullt och ypperligt.
Konsertens avslutande två nummer var lite blandgodis. Mästertonsättaren John Rutters ”Candlelight Carol” var en kongeinalt tolkad sång med närmast pastoralt julmys i. Avslutningsverket ”A Carol Consort” bjöd på fyra (mest) välkända Christmas carols i en mycket förutsägbar sammankoppling, rätt stelt och oinspirerat.
Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men börjar inte La Cappella att bli för väluppfostrad? En slags blandning mellan nuvarande stil och en smula återgång till kulande och folklåtar mm kanske skulle liva upp både kör och lyssnare.