När Uppsala Kammarsolister kallade sin tidiga onsdagskonsert After work och påbjöd att konserten skulle bestå av jubilaren/romantikern Robert Schumanns verk, antydde man två saker: Att konserten skulle vara en skön stund efter dagens arbetsinsats, och att just Schumanns romantiska musik skulle bidra till det.
Nu delegerades Schumann till att avsluta konserten; innan dess bjöds vi på stråkkvartetter komponerade av en 17-årig W A Mozart och en 36-årig Béla Bartók, allt framfört utan paus under en dryg timme.
Mozarts Stråkkvartett 4 C -dur var ett koncentrerat verk i tre satser, förlängda med diverse repriser. Sympatisk, inte särskilt märkvärdig musik, utförd med god och elegant frasering.
Men sedan ströks den talrika publiken mothårs. Béla Bartóks Stråkkvartett nr 3 är lineär, rytmiskt och harmoniskt/melodiskt mycket kärv musik. Definitivt vare sig lättlyssnad eller avslappande musik, även om den spelades uttrycksfullt och engagerat med extrem dynamik.
I Schumanns Stråkkvartett 1 a-moll, komponerad av en 26-årig tonsättare, uttryckte sig Kammarsolisterna bättre i snabba passager. Långsammare partier spelades för försiktigt och färglöst. En antiklimax på ett konsertkoncept som lovade mer än det kunde hålla.