Konsert
Anna Ternheim
UKK
Lördag 11/3
Känslan förstärks när jag kliver in i UKK:s stora sal; backdropen består av en bild på en lövskog och här sitter svenskar i alla åldrar som förvisso skippat melodifestivalen, vilket även påpekas i Ternheims mellansnack, men som å andra sidan förmodligen kommer direkt från en sträcktittad säsong av TV4:s Så mycket bättre. Det är en villkorad alternativitet. Anna Ternheim har nu slutgiltigt döpts i folkets vigvatten.
Kanske är det som ett svar på detta Ternheim tagit med sig Amanda Werne, som under artistnamnet Slowgold är allt annat än ett förutsägbart förband. Under några låtar trollbinder hon salen med sin älvlika röst och sitt gåshudsframkallande munspel som konstant för tankarna till Bruce Springsteens The River.
När Anna till slut intar scenen till en upptempo-version av Come Fly With Me går den sittande publiken igång. Hennes punkiga utstyrsel får mig att tänka att kvällen kanske ändå kommer att motbevisa mina fördomar. Det bjuds både på stroboskop-ljus, oväntade arrangemang i form av allt annat än mjäkiga distade gitarrer och synthslingor som får mig att oväntat tänka på det norska elektrobandet Röyksopp. Allt detta fulländas i låten What Have i Done som också blir spelningens bästa.
En speciell omständighet när det gäller kvällens huvudakt är att hon har en förmåga att få andras låtar att transcendera – något som väl bara kan sägas om artistkollegan Ane Brun. Därför är det inte heller konstigt att hon fått ett sådant genomslag i ovan nämnda TV-produktion. Hennes tolkningar av Albin Lee Meldaus Josefin och Olle Jönssons De sista ljuva åren är utmärkta. Kanske har det någonting att göra med att hon i dessa sjunger på svenska, något man liksom gått och vant sig vid som svensk popkonsument. Och det är också nu man plötsligt åminner smaken av farmors kokkaffe; de melankoliska låtraderna får det att bränna till på ett sätt som går utöver välpolerad singer/songwriter-musik.
Sedan får man naturligtvis inte glömma att hon är artisten som fått mer streams på sin version av svensk indiepops nationalsång än originalbandet Broder Daniel. ”Spela Shoreline” hör jag för mitt stilla inre när de första tonerna plinkas på pianot i kvällens sista låt. Det är också nu samtliga mobilkameror åker fram.