Efter förbandet Vanligt Folks slammerinferno med mycket energi och noll känsla skulle antagligen vilken artist som helst ha låtit viktig. Och El Perro del Mar gör det mer än de flesta andra. När hon kommer in på Konserthusets scen får man som publik direkt känslan av att vara med om något som det vore idiotiskt att missa.
Sarah Assbrings musik har beskrivits som den svenska samtida electropopscenens mest symptomatiska artister. Som att allt som är bra med nutida svensk musik samlats i en artist. Det är inte helt fel. De flesta bra sidorna av den finns med på minst ett hörn. Det är snyggt, tidsenligt och sofistikerat.
Men det som främst gör den speciell är det sakrala uttrycket. Strax efter kravallerna i London 2011 släppte El Perro del Mar låten What do you expect, som liknar ett musikaliskt debattinlägg om de underliggande orsakerna till upprorsmakarnas frustration som fick mycket uppmärksamhet runt om i världen. Oftast är hon inte så specifik, men att tolka hela hennes musikprojekt som en slags sorgesång över sakernas tillstånd och avgrunden vi är på väg mot ligger nära till hands.
Vägen mot den där avgrunden behöver dock inte vara bara hård och svår, den kan vara full av välklingande musik också. Man kan till exempel gå på en konsert med El Perro del Mar och se en artist göra melankoli till något vackert och eftersträvansvärt, en artist som gör allt rätt.
Hon är ingen självklar scenartist, men allt från rörelser, till sång och opretentiösa mellansnack sitter där det ska. Till och med valet av förband känns riktigt. Förutom den självklara kontrastverkan det ger får Vanligt Folk henne att framstå som till och med ännu bättre än hon redan är.