Välkänd saga i högt tempo

Askungen eller Godhetens triumf, kan det vara något för en modern och blaserad nutida operapublik? Den gamla välkända barnsagan, visserligen fritt gestaltad efter Charles Perrault? Jodå, efter Kungliga Operans presentation av Irina Brooks uppsättning, ursprungligen gjord för Théâtre des Champs-Elysées i Paris 2003, känns problematiken aktuellare än någonsin.
Från förtryckt alltiallo i den tyranniske styvfaderns sunkiga bar till prinsgemål över en natt - visst känns fenomenet igen i dokusåpornas och idolterrorns mediala tidevarv? Och nog är det många som känner sig osedda, förödmjukade och förtryckta i dagens utilitaristiska samhälle och drömmer om
en radikal förändring via mer eller mindre realistiska framgångssagor?
Alldeles bortsett från djupare liggande identitetskriser och drömmar om att vara någon man inte är eller att tvärt om genom att vara den man är vinna den eftertraktade framgången...

Operan Askungen lever naturligtvis framför allt på Rossinis oslagbart effektiva musik, en musik som i bästa barberarstil (Askungen uruppfördes 1817, ett år efter Barberaren i Sevilla) utan longörer driver handlingen vidare i högt och virtuost tempo - förvisso är det ett mästerstycke i sig att skapa en fungerande dramatisk helhet av det ganska spretiga stoffet.
Även om operan inte spelats särskilt ofta hos oss (de minnesgoda erinrar sig kanske Kungliga Operans föreställningar på Drottningholmsteatern 1982-84) är
den vanligare utomlands och torde höra till Rossinis flitigast spelade efter Barberaren.

Askungen är alltså nu en saga för vuxna. Magin är modifierad såtillvida att den elaka styvmodern har ersatts av styvfadern och barägaren Don Magnifico samt att den goda fen har blivit Alidoro, en god vän och rådgivare till prinsen Ramiro och utrustad med magiska krafter. Den berömda skon är
reducerad till dekorativa inslag i scenografin och har ersatts av ett betydligt hanterligare armband. Handlingen är placerad i nutid i obestämt, uppenbart fotbollsintresserat land (även om euron spökar i textmaskinen).
Scenografin omfattar såväl teveapparat som discoanläggning och är ömsom stramt sparsmakad, ömsom fantasifullt överlastad med en rad överraskande och ofta komiska poänger.

Här firar såväl Noëlle Ginefris scenografiska idérikedom som Zerlina Huges och Arnaud Jungs ljussättning liksom Sylvie Martin-Hyszkas kostymer veritabla triumfer, inte sällan i armkrok med Frédéric Durieus och Kristine Maldens anslående videopresentationer. Även här uppnås en anmärkningsvärd
enhetlighet trots många aparta stilelement. En sammanbindande faktor är också Cécile Bons både dråpliga och välfunna koreografi; att de dansande manliga körmedlemmarna inte alltid förmår återspegla Rossinis musikaliska precision köper man gärna. Lasse Zilliacus svenska text för textmaskinen är
nutidsnära och fyndigt humoristisk.

Vokalt är operan krävande. Såväl Askungen (som egentligen heter Angelina) som prinsen har åtskilliga halsbrytande koloraturer att exekvera, och Don Magnificos parti är minst sagt ekvilibristiskt, alla huvudroller har stora italienska ordflöden som skall levereras snabbt och kombineras med
koloraturen. Askungen själv sjungs och gestaltas oemotståndligt av Malena Ernman, som med sin totala kontroll över både de vokala och kroppsliga uttrycken (inte minst i de koreograferade numren) bokstavligen magnetiserar åskådaren. I hennes gestaltning finns därtill en rad nyanser som utan att
förrycka den dramatiska trovärdigheten för in ett humoristiskt element. Vokalt har hon - vem trodde annat - suverän kontroll över hela sitt register.

Ramiro sjungs av Daniel Behle som övertygar både i sin förklädda, litet blyga framtoning som sin egen betjänt och som den vänligt beskedlige prinsen. Hans böjliga tenor klarar med bravur de krävande koloraturerna. Don Magnifico gestaltas med bokstavligen stor scenisk pondus av Bruno Praticò vars komiska talang stundom övertrumfar den vokala till publikens uppenbara
uppskattning. Under ett scenbyte får vi till och med höra honom parodiera de italienska smörsångarna i en drastisk version av landsplågan Volare - en Verfremdungseffekt som märkligt nog också den fogar sig väl i helheten. (Även om associationen till Brecht hos Rossini kan tyckas ovanligt långsökt
är det ofrånkomligt att sagan om Askungen också är en moralitet: kärleken segrar över inbilsk ståndshögfärd och egotrippad missunnsamhet.) Lennart
Forsén gör sin roll som filosoferande trollkarl till en personlig krumelur, inte utan dramaturgiska poänger. Som Dandini får Jesper Taube utlopp för sin starka sceniska närvaro och framstår också som en oväntat drivande kraft i
den smått förvirrade handlingen.

Som de elaka systrarna hörs Katarina Leoson som Tisbe och Karin Ingebäck som Clorinda: båda med vackra röster i kombination med tillspetsat utspel.
Dirigenten Walter Attanasi höll hög temperatur i orkesterdiket: den inte helt lätta uppgiften att synkronisera de många vokala ensemblernas Rossinicrescendi och -accelerandi med Hovkapellets löste han med framgång även om man ibland kunde undra över enskilda rubateringar.

Kungliga Operans tidigare tradition att avsluta säsongen med ett lättare verk (för länge sedan ofta operetter) har med Askungen i år funnit en lyckad uppföljning. Premiärpubliken tycktes mer än nöjd och gav samtliga medverkande stående ovationer. Onekligen ett välförtjänt och bejublat
berikande av Kungliga Operans under den gångna säsongen i övrigt litet ojämna utbud.

Välkänd saga i högt tempo

Askungen eller Godhetens triumf, kan det vara något för en modern och blaserad nutida operapublik? Jodå, konstaterar Jan Kask.