Urstark låtparad

Bröderna Malcolm och Angus Young, den hårda gamla kärnan i AC/DC, har ägnat sig åt jakten på det perfekta riffet i nästan 40 år nu. Med drygt 200 miljoner sålda album bakom sig och minst ett tjog rockriff som faktiskt kan beskrivas som perfekta, borde de egentligen ha tröttnat för länge sedan.
Ändå drar Angus Young på sig sin skoluniform och ger sig ut på världsturné igen, flankerad av en taggad Brian Johnson i gubbkeps. I en föränderlig musikvärld som snurrar allt snabbare har AC/DC kommit att bli en av de mest pålitliga konstanterna, ett gäng som lyckas med konststycket att gång på gång återuppfinna sig själva, utan att förändras det minsta.

Fredagens rockfest i Globen inleddes med att ett skenande tåg kraschade in på scenen. Bandet klev oskadda ur det rykande loket och dundrade i gång Rock 'n' roll train, ett av de starkaste spåren på det nya, utmärkta albumet Black ice.
När gruppen sedan rev av 70-talsfavoriten Hell ain't a bad place to be steg temperaturen ytterligare hos den nostalgitörstande publiken. Angus Youngs patenterade "duckwalk" fick ordentlig spänst och Brian Johnsons toalettnödiga gurgel eldade på åhörarna.

Mitt i stormens öga satt den kedjerökande batteristen Phil Rudd och såg ut som en uttråkad dansbandstrummis på en Mariehamnskryssning.
Hos åskådarna syntes dock bara leenden och de blev allt bredare i takt med att bandet avverkade klassiker på löpande band: portalverket Back in black, Bon Scott-favoriten Dirty deeds done dirt cheap och 90-talshiten Thunderstruck. AC/DC:s musikaliska konservatism bidrog också till att helt nya nummer som Black ice och Big jack kunde fogas in i låtlistan utan att konserten tappade styrfart.
Själv gladde jag mig särskilt åt att bandet hade dammat av den enkla men knäckande effektiva rockrökaren Shot down in flames. Möjligen kunde man önska att gruppen kunde ha vaskat fram ytterligare någon halvraritet för att glädja de mest hängivna fansen.

Fast efter att ha sett Angus Young sprattla som en strandad mört under sitt solo i Let there be rock och en 30 meter hög uppblåst Barbara stuffa på scenen under livefavoriten Whole lotta Rosie kan man omöjligen vara besviken.
Kanonsaluterna i For those about to rock må vara lika förutsägbara som knallarna på doktorspromotionerna i Uppsala, men det är ju pålitligheten och förutsägbarheten som är AC/DC:s styrka, den trygga känslan av att man vet vad man får och att det man får nästan alltid är underbart.

Ingen går på en AC/DC-konsert för att överraskas av gospelkörer eller jazzdans. Det är den rena, raka, hårdsvängande rocken folket är ute efter, och jag vet inget annat band som framför den lika konsekvent, lika effektivt och lika outtröttligt som AC/DC.

Har du en biljett till söndagens extrakonsert gör du säkrast i att hålla hårt i den.

Urstark låtparad

Veteranerna AC/DC kan fortfarande bjuda på storartad rockunderhållning. Björn Lövenlid såg ett gammalt band bjuda på en hejdlös, tidlös och urstark låtparad i Globen.