Uppskattad konsert i Örbyhus
Vid sommarens andra konsert i orangeriet på Örbyhus slott framträdde den franska duon Bertrand - Amoyel, dvs cellisten Emmanuelle Bertrand och pianisten Pascal Amoyel.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Franz Liszts musik är ofta fokuserad på pianot som soloinstrument, men hans tonsättningar för duon piano - cello är också väl värda uppmärksamhet. Två exempel bjöds, båda med anknytning till sorg och smärta. Det första, Première Elégie, skrev Liszt till minnet av grevinnan Nesselrode, det andra, La lugubre gondola, hade att göra med Venedig och seden att frakta en avliden i gondol till den sista vilan.
Möjligen hade Liszt i det senare fallet sin svärson Richard Wagner i tankarna - han dog just i Venedig. Det smärtfyllda togs väl till vara av musikerna och man fick omedelbart ett intryck av prefekt samstämmighet i uttrycket. Dynamiken kräver stor precision och man imponerades speciellt av de svagaste nyanserna. I fortet fanns risk för dominans av pianot - kanske hade flygellocket bort sänkas något i den akustik som orangeriet erbjuder.
Camille Saint-Saëns tonsättningar senare i livet befinner sig i gränstrakterna mellan romantiken och impressionismen. Hans tresatsiga Sonat nr 1 för cello och piano från 1896 är ett vackert exempel på denna tillhörighet. Båda instrumenten trakterades virtuost, speciellt i första och tredje satserna där det våldsamma och det milt ljuva samsas om utrymmet.
Andra satsens Andante tranquillo sostenuto fick en nästan sakral prägel, med sina sköna teman och kontrapunktiskt komponerade stämmor. Det tioåriga samarbetet i duon hemfaller aldrig åt rutin - den helhjärtade närvaron finns där i varje takt.
Två sena verk för piano solo av Liszt inledde andra avdelningen, först det mycket allvarliga, nästan dystra Il penseroso, inspirerat av en tänkarstaty av Michelangelo och därefter Csárdás obstiné, ett desto livfullare stycke, briljant, våldsamt och avslutat med ett applådknipande glissando.
En av de verkliga pärlorna i litteraturen för cello och piano avslutade programmet, Edvard Griegs Sonat i a-moll, op 36.
Växlingen mellan stormigt och lugnt, det pastorala i de stillsammare avsnitten, fenomenala löpningar i båda instrumenten och kvintessensen av det norska à la Grieg - allt togs fram i det bländande samspelet mellan cellist och pianist.
Publikens bifall belönades med ett välkänt extranummer, Rachmaninovs Vocalise, som fungerar bra i många skepnader och där rösten mycket väl kan ersättas med andra instrument, som till exempel en skönt klingande cello.