Det är en speciell värld att slukas in i som kvartetten – bestående av Rebecka Törnqvist (sång), Per Texas Johansson (blås), Johan Lindström (gitarr) och Konrad Agnas (percussion) – så samspelt skapar på scenen vid Konserthusets restaurang den här lördagskvällen. Ömsom vild, ömsom stillsam, med musiker som är trygga nog att utforska nya marker, är kvällens akt ett vitalt och moget kliv i musiksverige.
Då det dröjer ett tag innan Törnqvist börjar prata mellan låtarna, och musiken inte är helt förutsägbar, kan första intrycket ge sken av att musikerna har en lite överlägsen, introvert attityd. Men det visar sig handla om en annan sorts oinställsamhet. Vartefter kommunicerar de mer med publiken, och det med ödmjukhet och humor. En aspekt av musikens rikedom är de ovanliga ljud som får mig att lystra till lite extra, bland annat från Agnas percussionset, ibland bara som små strössel i musiken – det är smakfullt gjort, inte experimentellt för sakens skull och ingen uppvisning i komplexitet. Ett annat exempel på annorlunda sound (och artisternas ödmjukhet) är när Törnqvist pekar på ett av Johanssons instrument och säger ”för den som inte vet det och inte vågar fråga, så är det där en kontrabasklarinett”. Törnqvist berättar också en anekdot från en spelning på 90-talet, att hon var ”mer showig då”. Det här bekräftar min känsla av en mogen obryddhet (även om vi inte vill ändra på henne som hon var på 90-talet!).
Det här med personlig utveckling återkommer under kvällen, även som ett tema i texterna. Den vackra ”The Jewel Boxes” presenteras som en låt om pärlor som bildas kring sandkorn, att det med tiden inte skaver lika mycket längre och det blir nåt man inte hade velat vara utan. Vi får även höra ”Sidewalk Signs” från Törnqvists senaste album Home Secretary från 2017. Den tycks också kretsa kring samma tema, som med raderna ”we are getting older, let’s get bolder”. Hennes röst har i sig själv den här erfarna kvaliteten: en djärv och fri stämma som förmedlar berättelser genom att förlora sig i dem. Medmusikerna matchar det här väldigt bra. Gränsen mellan traditionell form och nyskapande är inte längre relevant, det är bara musiken här och nu som betyder nåt. De har brutit sig ut och gör vad helst de vill, vilket ibland råkar vara i linje med en viss form och ibland att hamna utanför den.
Efter att de kommit upp på scenen efter en lång applåd får vi höra extranumret ”Tremble My Heart”. Törnqvist beskriver den som ”en sång om havet, om att bli stor”. Det knyter ihop säcken på ett elegant vis, utan att de själva har gjort en stor grej av det.
kultur@unt.se