Underhållande och charmig kväll
Titiyo och Pernilla Andersson spelade tillsammans i Uppsala och Johanna Åberg såg en avslappnad duo på lekhumör.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Upplägget var enkelt: En handfull av Titiyos låtar, en handfull av Pernillas, samt en handfull covers av våldsamt varierat slag. Titiyo sjöng det ena, Pernilla det andra och ibland sjöng de tillsammans. Det mesta stöttades dessutom upp av Pernilla Anderssons pianospel. Vissa låtversioner var originaltrogna, andra helt omgjorda. Till den trogna kategorin hörde bland annat storhitten Come along, som till och med följdes av Titiyos glada utrop "den blir inte bättre än så här!" Hennes Lovin out of nothing, däremot, gjordes om till en sorgsen rockballad i betydligt mer uppgiven ton än man är van. Och nämnda Longing for lullabies spelades i en fascinerande version, där bandet höll sig i från allt vad trummaskiner heter och i stället fejkade Kleerups dansbeats med bas, gitarr, trummor och piano. Mycket snyggt.
Pernilla Anderssons låtar, som Baby blue och Alright, stod för bluesrockinslagen. Pernilla stod också för en av kvällens charmigaste covers, en rart kristallklar version av Cilla Blacks If I thought you'd ever change your mind. Lite svårare fick hon med Sam Cookes maffiga A change is gonna come, som hon trots en spektakulär insats mot slutet inte riktigt har rösten för att kunna lyfta.
Titiyo, å andra sidan, gav sig på att yla sig igenom Bob Dylans It's all over now, baby blue, med ett riktigt uppiggande resultat. Och så extranumret, förstås, där hon med hjälp av Pernilla kramade ur oväntat mycket musik ur The Hives enkla Walk idiot walk. Och det var mycket riktigt just kasten mellan medborgarrättsssoul och knasrock - och det avslappnade tilltalet - som gjorde kvällen med Titiyo och Pernilla Andersson både underhållande och charmig.
Musik
Titiyo och Pernilla Andersson med band
Katalin, Uppsala, 16 maj
Titiyo och Pernilla Andersson med band
Katalin, Uppsala, 16 maj