Två starka solister
Viktoria Tolstoy och Svante Thuresson var i sitt esse när Stefan Warnqvist såg dem på Katalin på onsdagskvällen.
Duetterna blev den svagare delen av Viktoria Tolstoys och Svante Thuressons gemensamma konsert på Katalin.
Foto: Staffan Claesson
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tillsammans med Claes Crona Trio inledde Tolstoy kvällen. Denna gång fick popinfluenserna stå tillbaka och hennes röst skimrade särskilt i de lugnare låtarna. De lågmälda arrangemangen gav både musiken och Tolstoy själv generöst med spelrum. Tolkningen av den gamla klassikern The nearness of you i början av spelningen visade med all tydlighet vilka begåvningar som stod på scenen. Tolstoy har samarbetat med en lång rad briljanta pianister, och Claes Crona hör till de allra bästa.
Några låtar senare gjorde Svante Thuresson entré. Hans röst kompletterade Tolstoys och tillsammans tog de sig an en knippe välkända jazzstandards innan det var dags för paus. Trots att det egentligen inte var något större fel på deras duetter kom dessa låtar att utgöra spelningens svagare delar. Låtar som My funny Valentine och It don't mean a thing (if it ain't got that swing) har sina givna platser i jazzhistorien, men det hade varit roligare att få höra något mer oväntat.
Efter paus var det Thuressons tur att ensam traktera mikrofonen. Mellan flera smakfulla framföranden av svenska jazzöversättningar bjöd han på anekdoter kring låtarna. Vinter i skärgården, med text av Beppe Wolgers, konkurrerade om uppmärksamheten med såväl Bedårande sommarvals (Hasse & Tages översättning av Toots Thielemans Bluesette) och klassikern Stockholm, Sweden. Att döma av Thuressons sånginsatser låg dessa låtar honom särskilt varmt om hjärtat och publikresponsen talade sitt tydliga språk.
Några förutsägbara låtval till trots var både Thuresson och Tolstoy i sitt esse denna kväll.
Viktoria Tolstoy och Svante Thuresson
Katalin, onsdag
Katalin, onsdag