I år fyller den estniska musikens drottning Ester Mägi 90 år (hon är dock inte släkt med kvällens dirigent Paul Mägi), något som firas med jubileumskonserter världen över, till vilka Uppsala Kammarorkester sällar sig. Torsdagens konsert inleddes alltså med hennes verk Vesper för stråkorkester (1990). Rörlighet och vila, lugn med inbyggda spänningar, tonalt (melodiskt på gränsen till kyrkotonalt) och fritonalt med en extra solokadens från konsertmästare Bernt Lysell. Ett mycket vackert stycke, vars inre meditativa lugn förnämligt uttrycktes av stråkorkestern.
Det är också i år 150 år sedan den franske tonsättaren Claude Debussy föddes, så resten av konsertens första halva upptogs av två verk av denne. Först Danse sacrée et Danse profane för harpa och stråkar. Vi fick återigen i inledningen bekanta oss med snudd på kyrkotonal melodik, därtill med högtidlig harmonik och flödande integrerad harp-ornamentik. I andra delen luftigare och lättsammare "profant", lite åt valshållet med ännu yvigare harpa. Ett överraskande tvärt slut satte punkt för utsökt tolkad musikalisk pärla.
Det andra Debussyverket, Prélude à l´apres-midi d´un faune, är ett svårspelat verk ur balanssynpunkt; olika spänningsklickar skall bli en sammanhängande, oerhört sensuell helhet. Med flöjten som skicklig anförare kom orkesterns olika klangfärger att elegant smyga sig in i varandra. Föredömligt tolkat, det var kanske rentav konsertens bästa verk.
Bra musik skall innehålla spänningar, kontraster, och detta gäller i hög grad Antonin Dvoraks Symfoni nr 8. I de fyra satserna pendlar musikens stämning från frejdig livsglädje till vilande romantik, idyll till oro etc., slutar till sist med ett slags (patriotisk?) segeryra. Musiken spelades med stor omväxling i såväl dynamik som drivkraft. Uppsala Kammarorkester gör alltid bra ifrån sig, men frågan är om inte detta var en av de bästa konserterna på länge.