Tungt bluesgung på Katalin

John Mayall har tillsammans med sitt band The Bluesbreakers lärt upp musiker som Mick Fleetwood, John McVie, Peter Green och Mick Taylor och inte minst Eric Clapton – plantskola är bara förnamnet. Plattan med Clapton och The Bluesbreakers som kom 1966 är kanske en av de bästa bluesinspelningarna i Storbritannien någonsin. Mayall har sedan början av sin karriär spelat med hundratals olika musiker och gett ut mer än 60 album.

Med femtio års spelande och turnerande i ryggen har blueslegenden fortfarande energi för att kunna ersätta ett kraftverk ur funktion och ett piggt kroppsspråk. Han är fortfarande lyhörd och nyfiken i sin musik.

Öppningsnumret verkar ligga fast på turnén: Mayall kommer in själv på scenen och sjunger Another man och ackompanjerar sig själv med munspel som växer sig starkare genom konserten. Därefter kommer bandet, ett gäng oerhört kapabla musiker och svänger loss i All your love. Basisten Greg Rzab och trummisen Jay Davenport båda från Chicago, står för en rytmsektion som får folkhavet att gunga ända ner i trossbotten.

Överlag spelar Mayall och bandet en energi- och livfull blues – finstämd i balladerna och fortfarande dynamiskt och oerhört samspelt i de lite snabbare boogie woogie numren. Gitarristen Rocky Athas från Texas, har ett komprimerat turbodriv och han kan konsten att då och då få blusen att låta innovativ – med starka inslag av rockblues av modernt snitt.

Hans dynamiska spel satte krona på konserten.

Själv spelar Mayall keyboards och munspel. Hans torra lite klanglösa röst kommer i gång efter några låtar.

Mayall har en lekfull framtoning i allt han gör. Artigt engelskt presenterar han varje låt. Det är förstås helt nödvändigt för ett band som betar av USA, Europa och Canada på en 7 månaders turné med 77 konserter. Fast turné är kanske inte rätta namnet när det gäller Mayall: det känns mer som man jammar i hans vardagsrum.

Lyckan är komplett när extranumret Hideaway skakar lokalen från sin grundbult.