Namnet The Bland är en direkt referens till det klassiska amerikanska bandet The Band, som förutom att ha spelat med Bob Dylan varit tongivande inom 60-talsrocken. När Uppsalagruppen sätter igång kvällen på Katalin känns det helt logiskt. Samma djupa rötter i den amerikanska rocktraditionen, även om The Bland även låtit sentida artister som The Fleet Foxes och Mumford & Sons påverka soundet.
Med sju man på scenen och ganska avancerade arrangemang blir det både komplext och dynamiskt. Konserten känns aldrig stillastående. Kombinationen av handklappsindie, americana och klassisk rock är inte ny, men The Blands version av den är både unik och effektiv. Uppsalabandet agerade som etablerade stjärnor från start till mål och fick välförtjänt kärlek från den välfyllda konsertlokalen.
Till skillnad från the Bland är My heart is a metronome bara en trio, men arrangemang som tar spjärn mot stjärnorna ger en maffig effekt. Även här är musiken rotad i den klassiska rocktraditionen, men fokus ligger framförallt på senare avigare uttryckssätt. Bandet har än så länge bara släppt två ep:s, men har redan en trogen fanskara som bland annat röstat upp dem på förstaplatsen på P3:s Osignatlista.
My heart is a metronome startade som Mattis Malinens enmansprojekt, men i och med att basisten Gustaf Simonsson och trummisen Felix Carlsten tillkom når mer av de stora känslorna musiken förmedlar fram. Live behöver konceptet lite justeringar. Yvigheten är klädsam, men det finns mycket outnyttjad potential i flera låtars intensitetshöjningar och i de lugnare partierna. Med en extra skärpa där skulle det kunna bli riktigt stort. Redan nu är de ett av landets mest lovande band.
Ingen som var på Katalin den här onsdagskvällen lär ligga vakna och oroa sig över återväxten på Uppsalas musikscen.