Den tyske tonsättaren Heinrich Schütz komponerade en tredelad “Konsert i form av en tysk begravningsmässa” kallad Musikalische Exequien, tryckt 1636. 230 år senare, 1866, hade tyske kompositören Johannes Brahms till största delen planerat och komponerat efter liknande idé ett requiem där den gamla texten på latin ersatts med utvalda citat ur Bibelns Gamla och Nya Testamenten, allt på folkspråket tyska. 1868 infogades satsen med sopransolo som femte sats och hela verket uruppfördes året därpå i Leipzig.
Brahms var ju en de musikaliska formernas mästare och verkets sju satser har en sammanhållning (mest uppenbar när första och sista satsen slutar likadant, t.o.m. i samma tonart), och där arkaiserade inslag som mäktiga körfugor inte heller saknas.
Den stora kören och likaledes stora orkestern (med moderna instrument trots sitt namn) saknade verkligen inte resurser att bygga upp både skrämmande och jub- lande höjdpunkter. Orkestern spelade följsamt och mycket elegant klangvarierat. Kören, vars fyra stämmor alla kräver stort röstomfång, lyckades hålla utmärkt stämbalans, med särskilt beröm till sopranerna som hade härlig klang ända upp i högsta registret. Det enda man stundtals saknade var den stora körens förmåga att sjunga riktigt svagt, det mesta var medelstarkt till väldigt starkt.
De båda vokalsolisterna var nästan operatiska i sitt utspel, något som passar som handsken med Brahms oblyga känslosamhet. Särskilt imponerande blev – med rätta – den sjätte satsen med barytonsolistens påminnande om domsbasunen (gamla requiets Dies Irae) och körens tillkommande fuga om Herrens lov, pris och ära, en enastående centralpunkt för hela verket.
Brahms lär själv ha sagt att han skulle ha velat byta ut ordet tyskt i verkets titel till mänsklighetens. Detta ”andliga humanismens” storverk kunde knappast ha fått vare sig ett så bra framförande eller en så lämplig tidpunkt som inför en fullsatt domkyrka på självaste Alla Helgons dag.