När man hör talas om Rongedal så tänker man utan tvekan på ett väloljat underhållningsmaskineri med både sång och dans.
Och visst fick man detta när de spelade i Parksnäckan på söndagskvällen. De uppträdde under en musikgala för förbättring av attityder till människor med psykisk ohälsa och funktionsnedsättning.
Frontfigurerna, tvillingbröderna Magnus och Henrik Rongedal, bjöd på en repertoar med bredd men började med en ballad från det årets album Absolutely nowhere.
Linger on heter låten och det är så vackert. Man undrar om det verkligen är nöjesmaskineriet och melodifestivalsfavoriterna som står på Parksnäckans scen ikväll. Den här låten skulle antagligen röra det isigaste av indiehjärtan och den rör även mitt. Folkparkssoundet från skivan lyser ännu med sin frånvaro.
Rongedal är närmast episka i de följande låtarna och sångmässigt pendlar de mellan Steven Tyler och Markus Krunegård. De kretsar nära, nära de pampiga Bond-låtarnas inlevelse och ödesmättade stämning.
Bröderna Rongedal må vara tvillingar, med vissa rötter i Uppsalas körliv, men deras röster har mycket olika karaktär och det är framförallt en sångupplevelse de presenterade med hjälp av skickliga musiker. De är samspelta, tonsäkra och oftast ger de hundratio procent.
De berömda oktaveringarna och stämsången är på topp, dansen synkroniserad och när huvudfigurerna dansar ut i publiken får de kramar och blir fotograferade av fansen.
Efter ett tag kom tamburinlåtar med en gladpunkig känsla och man undrar var svensktoppsfavoriterna har tagit vägen. Till slut kom en hyllning till Ted Gärdestad att avlösa det unga popsoundet. Himlen är oskyldigt blå framförs med skicklighet och kanske är den här versionen en av de bästa man har hört trots en smörig mainstreamtendens.
Den på många håll lyckligt dansande publiken fick till slut höra sin melodifestivalsfavorit Just a minute. Även jag fick höra mina favoriter: Depeche Modes Personal Jesus och David Bowies Life on mars. Covers är alltid en av de mer kända musikerfällorna men ingen fälla kniper Rongedal. Det lät otroligt bra helt enkelt och regnet som hänger i luften håller sig kvar där konserten igenom. En guldstjärna i kanten får Rongedal för sin fina relation till fansen och den uppenbara musikaliteten.