Cinema Symphony Orchestra erbjuder en slags genväg in i de finare salongerna. Den ca 50 man starka symfoniorkestern ser precis ut som en symfoniorkester av klassiskt snitt ska göra. Sättningen är traditionell och smokingen stram - med den stora skillnaden att man framför kompositioner som har större träffyta och igenkänning än Lady Gagas senaste listettor.
Cinema Symphony Orchestra har nämligen som specialitet att framföra filmhistoriens allra mest ikoniska teman. Ett program innehållande soundtracks med varierande historisk spridning som gästat flera av Europas prominentaste konserthus. Här finns nostalgi för alla generationer av filmälskare, ung som gammal cineast.
Val av inledningsnummer är svårt att orda om. Richard Strauss korthuggna men bombastiska blåsorkan ”Also sprach Zarathustra”, som bidrar till att öppningscenen i Stanley Kubricks 60-talsklassiker ”2001: A Space Odyssey” tillhör en av de mäktigare, blir i Cinema Symphony Orchestra’s händer en nästintill lika hårresande upplevelse.
Sedan bockar man av de största, en efter en; ”Star Wars”, ”Sagan Om Ringen”, ”Tillbaka Till Framtiden”, ”Jurassic Park” osv. Som underhållningskoncept blir konserten en slags liveversion av gissningslekarna många av oss ägnar framför På Spårets musikfrågor. Några av mina bordsgrannar (läs Harry Potter-fans) av också svårt att hålla tillbaka förtjusningen när deras favoritrulle gör entré.
Efter att ännu ett episkt Spielberg-relaterat tema lagts till handlingarna bjuds vi på ett mindre antiklimax. Kvällens dirigent, som vid första anblick ofrivilligt för tankarna till J.K Simmons barska dito i ”Whiplash”, ursäktar sig vänligt och lämnar tillfälligt scenen för någon minut och lättare förvirring uppstår i lokalen. Incidenten blir en slags underlig introduktion till nämnda herres oberäkneliga men ack så karismatiska personlighet. Jag vet dessvärre inte hans namn, men innan kvällen är slut har bland annat två barn ur publiken fått pröva på dirigentyrket och otaliga leende ärevarv bland orkesterns medlemmar genomförts.
Det finns ett problem med att i huvudsak välja filmmusik som är avsedd för att markera ett avsett klimax. Mättnaden är i för stora doser av episka crescendon oundviklig, hur fantastisk grundkompositionen än må vara. Staplade på varandra blir i ögonblick upplevelsen som en alldeles för utdragen slutscen á la Michael Bay-skolan.
Lyckligtvis släpper orkestern några gånger på sina ambitioner att ligga så nära originalet som möjligt. Soul- och discoflörtande rytmsektionen som lägger grunden i oväntade ”Stayin Alive” (”Saturday Night Fever”) och ”Hot Stuff” (”The Full Monty”) utgör variationer som gärna hade fått utforskats ytterligare.