Kent uppstod i kölvattnet på 90-talets finanskris och blev då soundtrack för den svenska medelklassens 70- och 80-talisters uppgivenhet inför framtiden. Nu är det en ny generation förtappade själar som fått stifta bekantskap med Kents låtrepertoar bland annat i karaokespelet Singstar och Kent har en lika given plats i svenska folkhjärtan som Abba. Och nu har tonåringarna från 90-talet har blivit vuxna, och vad är då mer passande än att Carolina Wallin Pérez har arrangerat om några av Kents mest kända låtar till jazz?
Ett stort problem med Kent är att de tar sig själva på lite för stort allvar. Och när Wallin Pérez gör sina omtolkningar av låtarna blir det snudd på vördnadsfullt. Många gånger blev man därför medveten om att det här var en konsert med covers, visserligen snyggt framförda, men som egentligen inte skapade någonting nytt utifrån låtarna. I direkt anslutning till denna invändning kommer nästa: Jocke Bergs röst. Kents framgång bygger som bekant på låtskrivandet snarare än sångmässig storslagenhet. Tyvärr gav detta inte så mycket spelrum för Wallin Pérez att visa upp sin kapacitet som sångerska, utan i likhet med sin förlaga blev det stundvis ganska gnälligt.
Men det fanns också stunder där man tog sig betydligt större friheter med musiken och det var då också man lyckades skapa ett musikaliskt rum bortom Kent. Ironiskt nog var det så med en av Kents mest kända låtar, Musik Non Stop, där man fördes bort från villaområdet i Eskilstuna till den kaliforniska stranden någon gång i mitten av 60-talet.
En och annan jazzig improvisationssession hanns också med, vilket visade på vilken potential det fanns att skapa någonting unikt med Kents låtsamling. Kevlarsjäl hade till exempel arrangerats om till oigenkännlighet med deliriska improvisationer, vilket förmodligen var kvällens bästa nummer. Av någon underlig anledning hade man dock valt att spara den till det andra extranumret, vilket innebar att om publiken hade varit mindre välvillig, så hade vi inte fått höra den.
Kanske tänkte Carolina Wallin Pérez att det sista intrycket är det mest bestående.