Trivsam musikalisk nyårshälsning
Far och son Mozart stod i centrum för Uppsala Akademiska Kammarkörs nyårskonsert, vid vilken även Drottningholms Barockensemble medverkade, skriver Anders Bragsjö.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I första konsertavdelningen var det kyrkomusik i av ärkebiskop Colloredo styrda Salzburg som gällde. Leopold Mozarts Beata es, Virgo Maria, en lovsång i tre sats- er för kör, sopransolo och orkester, fick inleda. Ett föredömligt kort och habilt stycke, kongenialt framfört. Sedan sprängde sonen Wolfgang (egentligen Johannes Chrysostomos Wolfgangus Theophilus) ramarna totalt med sin Vesperae solennes de Confessore i sex satser där kontrapunktiska och fugerade partier förekom, precis sådant ärkebiskopen ogillade och varnat för! Mest minns man den bekanta Laudate Dominum som i sin lågmälda kantabilitet utsökt tolkades av sopransolist, kör och stråkorkester/fagott.
Wolfgang tog över andra konserthalvan totalt, pappa Leopold förekom endast via Tunströms syrliga/uppmuntrande kommentarer. Ur Wolfgangs rika produktion av operor hade man valt ut pärlor; men man började med att leka nyårskonsert från Wien med diverse spratt. Drottningholmarna spelade ouvertyren till Enleveringen ur Seraljen, då kören plötsligt bidrog med eget extra "slagverk". Musiken är, tycker jag, tillräckligt roande helt på egen hand.
Gästande tenorsolist Rufus Müller sjöng recitativ ur operan Idomeneo, men mest imponerade han i arior ur Davidde Penitente plus Taminos första aria ur Trollflöjten. Strålande uttryckskraftig röst, väl understödd av orkestern. Elin Rombo fick verkligen visa vilken vältaligt kantabel röst hon besitter, men kunde också roa oss när hon tillsammans med Tunström utförde Papagenos och Papagenas tungvrickande duett i slutet av Trollflöjten.
Kören var duktiga aktörer, både sceniskt och vokalt, och orkestern spelade vitsigt konsertant (med solokadens för pukorna!) i Serenata Notturna. Sammantaget en trivsam, lagom välfylld musikalisk start på ett nytt 2008.