Trevligt i Ekebyladan

Jag får inte bort den där låten ur huvudet. I en timme efter att ha lämnat Uno Svenningsson på Ekebyladan, då det här skrivs, har jag haft Vågorna på hjärnan. Men det är väl så det ska vara. Det är en hit.
Uno har för mig alltid varit en sådan där artist som när, så fort man hör en refräng på radio, tänker "Just ja. Den där har han skrivit". Samma gäller för ovan nämnda låt. Alla känner igen refrängen och kan tänka "Just ja. Den där låten". Dessutom har han en sådan där röst som gör att man direkt vet vem han är när han tar ton och det märks tydligt vem det är som sitter på scenen i kväll framför en välfylld Ekebylada.

Det måste sägas att Uno Svenningsson med endast akustiska gitarrer är en väldigt bra idé. Jag hade dock hoppats på en ännu mer avskalad version av Uno nu när tillfälle bjöds. Tre gitarrer och en bas på scenen är trots allt bara minus ett trumset och en keyboard bort från att låta som på skiva. Spelningen inleds med en utmärkt version av Fredas gamla hit I en annan del av världen och då passar hela bandet verkligen in men några av låtarna hade mått bra av skalas ner rejält.
Tre gitarrer och en bas på scenen är tyvärr en gitarr och en bas för mycket. En fantastisk låt som avslutande Under ytan hade mått bäst av att få vara så ynklig som möjligt som det väldigt nerskalade numret innan Det jag behöver med endast gitarrist Magnus och Uno på scenen.
Det ord som bäst sammanfattar kvällen är ordet "trevligt". Bandet har det trevligt. Det har publiken också och 10 låtar på sammantaget 50 minuter (exklusive 25 minuters paus?!) räcker gott och är alldeles?lagom.

Trevligt i Ekebyladan

Uno Svenningssons avskalade konsert i Ekebyladan hade kunnat skalas av ännu mer, konstaterar Fredrik Bergström.