Ett fullsatt konserthus bjöds på ett festligt program med sprittande ouvertyrer och lysande operaarior. Men någon improviserad lössläppthet var det inte fråga om - Maestro Paul Mägi är samma perfektionist vare sig det gäller hans orkester eller hans skoputs, så hårt repetitionsarbete låg utan tvivel bakom framgången. I Rossiniouvertyrerna återgav han mästerligt den spänning som Rossini älskade att bygga in i sin musik: tänk det långa crescendot i Den tjuvaktiga skatan, och de utsökt vackra violoncellerna i inledningen av Wilhelm Tell, före den magnifika stormen. Sara Hammarströms solo var fantastiskt fint.
Maria Fontosh behöver inte sjunga många takter förrän man förstår att hon har en enastående sångarbegåvning. Dessutom har hon ett intagande väsen och ett säkert scenuppträdande. Hon behärskar fullkomligt sin hänförande vackra röst och har en sällsynt säkerhet i koloraturpartierna. Jag tror faktiskt att hon till och med lade till några toner i Rosinas aria ”Una voce poco fa”, som om där inte var många nog redan, och hennes bedjande ”O mio babbino caro” smälte allas hjärtan. Hennes framförande av ”Juvelarian” ur Gounods Faust var strålande uttrycksfullt.
Christian Juslin har en mycket vacker klassisk tenor som kommer mycket väl till sin rätt i lyriska partier som Cavaradossis aria ”Recondita armonia” eller Don Josés ”blomsteraria”. Han tog utan stora åthävor och utan att pressa rösten fram den dramatik som finns i musiken. Torna a Surriento (”Surrender” när Elvis sjunger den) i en återhållen version med passionen glödande under ytan skickade rysningar nedför ryggraden. Orkestern var tyvärr inte alltid anpassad till hans styrkeläge utan dränkte ett par gånger hans röst i mässingsblåset.
Programbladet innehöll en jättebra introduktionstext till konsertens vokala nummer med korta beskrivningar av deras bakgrund i handlingen i respektive verk. Det gav flera av dem en ytterligare dimension, till exempel Freunde, das Leben ist lebenswert och Meine Lippen sie küssen so heiss ur Lehárs Giuditta där det dubbelbottnade budskapet blev tydligt. Så även i duetten mellan Otello och Desdemona, ”Dio ti giocondo, o sposo”. där Otellos svartsjuka sjuder under parets kärleksfulla dialog. Fontosh och Juslin förmedlade utmärkt de dubbla budskapen.
Det ordinarie programmet avslutades med ”Dryckesvisan” ur La Traviata där Violettas sjukdom under några timmar kan glömmas och döljas i ett lössläppt festande. Som självklart extranummer fick vi duetten Lippen schweigen ur Glada änkan av Lehár.