Toppar och dalar med Kebnekajse
Det var många toppar, men även en del dalar när Stefan Warnqvist såg folkrockgruppen Kebnekajses maratonspelning på Katalin.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Förband var kvartetten Klotet, som spelade instrumentalmusik med psykedelisk känsla. De gav förvisso ett lite blygt intryck, men oväntade vändningar och taktbyten i kombination med smakfulla soloinsatser lovar gott inför framtiden.
I Kebnekajses musik möts den svenska spelmanstraditionen och tung elektrifierad rockmusik på ett sätt som placerar dem utanför tid och rum. Inledningen av spelningen var mäktig.
Först ut var de välkända spelmanslåtarna Rättvikarnas gånglåt och Barkbrödslåten. De sex musikerna spelade med precision och inte en ton kändes malplacerad. Trots att båda låtarna var långa hade de en närmast hypnotisk tyngd och intensitet, som gjorde att de gärna hade fått pågå ännu längre. Gitarristen Kenny Håkansson, violinisten Mats Glenngård och slagverkaren Hassan Bah framstod som de virtuoser de är, utan att stå i vägen för helhetsupplevelsen av musiken.
Efter denna lysande inledning dalade spelningen. Bitvis framhävdes medlemmarnas spelskicklighet för mycket på bekostnad av musiken.
När de är som bäst är Kebnekajse oslagbara inom svensk folkrock. De har en förmåga att med sin musik frammana bilder av livfulla skördefester, så att man nästan känner doften av björk och tall i näsborrarna. Kanske passar deras musik allra bäst att spelas utomhus i sommartid.
Instrumental folkmusik blir dock inte mycket bättre än när Kebnekajse under spelningen framförde Leksands brudmarsch, som hyllning till nyligen bortgångne medlemmen Ingemar Böcker.
Kebnekajse spelade under kvällen två set och inklusive pausen varade spelningen i närmare tre timmar. Mättnadskänslan hann infinna sig flera låtar innan den avslutande skänklåten. I detta fall hade mindre faktiskt varit mer.
Kebnekajse
Katalin
2/2
Katalin
2/2