Tonmåleri eller tonkonstruktioner?

Att börja en konsert med en konsertouvertyr är en bra idé. Att inleda andra konsert- halvan med en (nu opera-) ouvertyr är nästan lika bra. Orkestern gjorde allt för att först tolka Mendelssohns lynnesskiftande och måleriskt sagoberättande musik på bästa sätt och lyckades också med bravur. Den svåra, gradvis ökande dynamiken i Rossinis operaouvertyr gestaltades också med storartat behärskad uppbyggnad.

Därmed tog också konsertens programmusikaliska innehåll slut. Första programhalvans final utgjordes av Béla Bartóks Svit nr 2 (1905-07) för liten orkester. Här fanns flera karakteristiska Bartók - infall: I första satsen de båda harpornas envisa försök med ostinati, i den skickligt rubaterade andra satsen till och med ett slags grotesk "fuga" och i tredje satsens inledning ett fritonalt ordlöst "recitativ" mycket uttrycksfullt solospelat på basklarinett. Denna relativt tidiga Bartókmusik präglas både av fritonala försök och folkloristisk påverkan i form av melodier/skalor och svår ryt- mik. Orkester/dirigent åstadkom en uttrycksfull och engagerad tolkning av i grunden absolut musik.

Hela konserten slutade så med Schuberts Symfoni nr 3 D-dur, ett i bästa betydelse "klassiskt" verk som röjer tydlig påverkan från Mozart och Haydn. Uttrycksfull frasering och välbalanserad dynamisk uppbyggnad karakteriserade utförandet. Ett elegant oboesolo i menuettsatsens trio gav musiken extra lyft, liksom det rivigt exakta spelet i sista satsens rasande snabba tempo.
I helhet blev det alltså mycket väl genomförd och uttolkad konsertmusik, med orkester och dirigentens livliga kroppsspråk i gott samarbete. I vad mån musiken talade till och närde lyssnarens fantasi och mentala bildspråk vet jag inte. För mig själv blev musikblandningen svårbegripligt osammanhängande och menlös.

Tonmåleri eller tonkonstruktioner?

Bra utfört, men vem/vad tänkte man sig stimulera med musiken? undrar Anders Bragsjö efter torsdagens orkesterkonsert med Uppsala kammarorkester.