Timbuktu, eller Jason Diakité som han egentligen heter, är en väldigt upptagen man. Han gör musikaliska tv-program med andra artister, han blir regelbundet instängd i glasburar på storstadstorg och han dyker med jämna mellanrum upp i radio för att sprida hiphopen och funkens budskap. Det går nästan att glömma bort att han började på scenen som en del av den svenska raprevolutionen i början av 2000-talet. Men under alla dessa år fyllda av offentliga framträdanden och hitlåtar har han aldrig slutat turnera och spela på landets alla scener. Kanske är det därför som Timbuktu och hans kumpaner i Damn! i år sökt omväxling i turnélivet och valt att spela bara på konserthus.
Enligt Jason Diakité själv, i UNT tidigare i veckan, handlar det om att han vill att publiken ska kunna sitta ner och ta till sig det han sjunger. Just därför är det synd att ljudet på konserthuset stundtals kommer farligt nära gränsen för icke godkänt. Men ännu mer synd är att vi alla sitter ner. Timbuktu och Damn! gör musik som studsar, svänger och uppmuntrar. Det är musik som man vill uppleva med hela kroppen och låta sig ryckas med av, som man vill delta i. Under stora delar av spelningen sitter stora delar av publiken ner och “sittdansar”. Vilket redan den stora filosofen Rocky konstaterat är “kanske det konstigaste vi människor gör”.
Men ska vi vara helt ärliga så vinner Timbuktu och Damn! ändå slaget redan från första smilet. Det här är en publik som känner sin artist, som har hört honom om och om igen på radio och i sina hörlurar. Vi känner igen refrängerna, vi känner igen beatsen och vi känner igen Timbuktus drivande rap på ren skånska light. Musiken som kommer från scenen är bra, riktigt bra. Och mycket av det står Damn! för, ett band som varit kriminellt underskattat i många år. Nästan osannolikt samspelta och musikaliskt kompetenta är de ryggraden som håller upp Timbuktus flytande, studsande, mullrande rap.
När hitarna börjar rulla in en efter en: “Gott folk”, “Det löser sej” och Laleh-covern “Camouflage” är det svårt att värja sig. Till slut börjar publiken ställa sig upp, skaka sina rumpor och göra som den sprudlande musik säger åt oss att göra. Vi rycks med, hur kan vi inte göra det? Jason Diakité är många saker idag, men först och främst är han en nyfiken, kreativ och passionerad musiker och Damn! är kanske Sveriges bästa funkband. Tillsammans är de bland det bästa man kan se på en svensk scen idag. Sittandes eller stående.