Arthur Penns film Alice’s Restaurant (1969) förevigade Arlo Guthries långa mörka hår och snälla ögon. Ögonen är desamma och håret är fortfarande långt, fast numera vitt. Han besöker Sverige för första gången på länge och Uppsala för första gången någonsin. Han är glad över att vara här. Rösten är spänstig och anpassar sig efter de olika förebilder som han åkallar. Hans gitarrspel är drivet och mycket tid går åt att stämma gitarren, ett säkert tecken på musikalitet. Hans engelska har inga spår av Brooklyn där han växte upp eller Massachusetts där han bor utan är en vårdad Oklahoma-dialekt lik hans fars. Den passar bra till hans repertoar. Han berättar avspänt och humoristiskt mellan låtarna och hans nonsensdikt om älgar, Mooses come walking, vinner publikens hjärtan. En varm stämning sprider sig och blir kvar under hela framträdandet.
Arlo Guthrie sjunger "folksånger” i vid bemärkelse men egentligen besöker han många musikgenrer, trad, blues, soul; en del är nyskrivet. Han berättar barndomsminnen om Lead Belly, Ramblin’ Jack Elliot och Pete Seeger, framför sånger som de skrivit eller gjort kända och framför allt flera av Woodie Guthries sånger (Deportees, I hear you sing again). Steve Goodmans City of New Orleans får en kärleksfull introduktion. Han sjunger Freight train och St James’ infirmary. Hans egen Coming into Los Angeles som han sjöng på Woodstock levereras med en obetalbar, gräsdoftande historia om hur han kom dit den där gången. För publiken är det återigen 70-tal.
Sista ordinarie nummer är förstås ”This land is my land” med många avbrott och en underfundig förklaring till varför sången sjungs i Kina (de går åt andra hållet från Californien till New York).
Arlo Guthries engagemang i dagens händelser är en smula distanserat, smått resignerat men samtidigt optimistiskt, som i In times like these om orkanen Katrina; allt ska bli bättre med tiden. Extranumret My peace av far och son Guthrie sammanfattar hans filosofi: ”Big peace” börjar med många små ”little peaces”. Kanske har han rätt i det.