Bandet värmer upp en stund innan huvudpersonen kommer in, en halv låt ungefär. När han gör det är det ful energi från första stund. Oavsett om Ibrahim Maalouf framför lugnare partier eller tempostinna delar är det med full kraft i varje ton och kvartston (som han är en av få trumpetare i världen som klarar av att spela) som gäller.
Ibrahim Maalouf är son till trumpetaren Nassim Maalouf och pianisten Nada Maalouf. Från en naturvetenskapligt inriktad utbildning halkade han in på klassisk musik, råkade hamna i storbandsjazzsammanhang och började med jazzen som utgångspunkt utforska arabisk musik, electro och rock.
Fredagskonserten är den tredje på Konserthuset i Uppsala på tre år. För varje gång har förväntningarna ökat och den här kvällen är Sal B näst intill fullsatt och publiken är uppenbart taggad. Responsen är massiv från start till mål och det är knappast någon som blir besviken. Om haussen fortsätter kanske det blir Stora salen nästa gång. Enligt Maalouf själv är Uppsala också en av favoritstäderna att spela i tillsammans med Istanbul, och Montreal.
Ibrahim Maaloufs karriärval handlar nog snarare om att han är ovanligt bra på att lyssna på sitt hjärta än slump. För det råder ingen tvekan om att han har hittat rätt musikaliskt. Hans distinkta trumpetspel skulle platsa i vilka genrer och sammanhang som helst, men genom sin egen mix skapar han något helt unikt.
Och det är svårt att se vart han skulle göra av med all den där energin om han inte hade sitt eget uttryck att kanalisera den genom. Även nu är det som att musiken inte räcker till. Han studsar runt på scenen, peppar sina medmusiker, drar igång allsång och skojar med publiken i mellansnacken. Men så fort han sätter läpparna mot trumpetmunstycket är det fullt fokus.
Så gör han vildsinta varianter av låtarna på senaste albumet ”Illusions” och en förödande vacker version av låten ”Beirut”. I den sista kommer mycket av det Ibrahim Maalouf gjort till sitt signum fram. Känsligt vemodiga partier, som gör att man knappt vågar andas för att inte störa illusionen och hårdrocksinfluerade skrammelurladdningar som inte borde passa in med resten, men just därför blir helt rätt.