2013 års vårkonsert med OD blev en märklig tonernas lek, blandningar av gammalt välbekant och nytt spännande och – framför allt – en konsert till minnet av det svenska körundrets skapare och OD:s förre maestro, den nyligen bortgångne Eric Ericson. De obligatoriska vårsångerna och OD:s egen signatur framfördes med all önskad elegans, om än uppdelade på de två konserthalvorna - ” så inte publiken skulle gå hem i förväg…” enligt presentatören.
En dryckessång av F Poulenc, kryddad med denne tonsättares särskilda sardoniska humor, sjöngs detaljrikt con brio; särskilt beröm till de tre ”solister” vilka avslutade sången. Max Regers sång An das Meer hade för honom typiskt svår kromatik. Svårigheten hördes ibland, annars var kören förvånansvärt säker och dynamisk. Bra jobbat!
Konsertens gästsolist Magnus Lindgren öppnade nästa stycke solo vilket hördes genom klarinettens inbyggda mikrofon; själv syntes han inte. En härlig dialog ut- vecklades mellan kör/solist. Denna Visa från Rättvik (i Lundgrens eget arrange- mang) kunde utföras som klarinettsolo till clusterliknande körsång, kören kunde sjunga ensam a cappella eller som bakgrund till ett häftigt solojam på klarinett med snudd på bitonal färgning. Det kan man kalla samarbete! Den följande sången av Veljo Tormis, Meie varjud (Våra skuggor) är en finkänsligt sorglig sång om alltings kretslopp och intighet. Den tolkades lysande. Ostinatoliknande rytmik och melismer av Gloriatexten i Andres Lembas tonsättning var intressant men knappast överväldigande.
Tre musikalsånger fick avsluta första konserthalvan med hurtig, romantisk respektive aggressivt trotsig musik. I mellersta sången fick vi förnya det förnämliga samarbetet Lindgren/OD.
Efter några obligatoriska vårsånger till var det dags för ett uruppförande: Hans Eks vitsigt namngivna komposition Orpheus Overdrive för OD och Magnus Lindgren, vilken nu måste hantera tre instrument i följden flöjt, tenorsaxofon, klarinett (Orph- eus måste ju ha flera ”strängar” på sin lyra!). Med en på scenen inspelningsbar seq- uenser kunde Lindgren spela tvåstämmigt med sig själv, kören kunde sjunga med text eller con bocca chiuesa (med stängd mun) eller assistera med handklappad rytm. Fram till sista satsens nästan hymnlika slut togs publiken med på en kalejdoskopisk tonlek som bara kunde för- bluffa. Verket förtjänade onekligen folkets jubel.
Två fina sånger av Alfvén och Peterson-Berger framfördes med speciell hälsning till Eric Ericson. M Lindgren lyckades i ett solonummer med flöjten i kombination med sequensern att spela och strupsjunga samtidigt plus ett ”komp” från sequensern – karl’n musicerade trestämmigt med sig själv! Hur bar han sig åt? Konsertens egentliga sista nummer, hymnen Slovenská piesen av E Suchon, bildade ett värdigt högtidligt slut, må så vara att extranumret Vintern ra… bjöd på extra mysträff mellan kören och saxofonen…