Kapellmästaren och trombonisten Jan Slottenäs har ägnat en betydande del av sin karriär åt Glenn Millers musik. Hans eget storband – verksamma från mitten av 80-talet fram till i våras – specialiserade sig på Glenn Miller både på konserter och på ett flertal skivor. Sedan några månader tillbaka har Slottenäs ett licensavtal med Glenn Miller Productions i New York som innebär att hans orkester har exklusiv rätt att spela under namnet Glenn Miller Orchestra i Sverige, Norge, Danmark och Finland.
På onsdagskvällen hade de Uppsalapremiär med det anrika namnet. Konserten inleddes med en speakerröst som konstaterade att Millers musik har spelats i över 70 år och att han hade fler amerikanska listettor än både Elvis Presley och The Beatles. Därefter tog musikerna plats på scenen och en kort version av Moonlight serenade blev kvällens introduktion.
Repertoaren bestod av en blandning av julsånger, filmmusik och odödliga klassiker som In the mood, Tuxedo junction och Chatanooga choo choo. Julsångerna – som When you wish upon a star, White Christmas och It’s beginning to look a lot like Christmas – var gemytliga och trivsamma, men också färglösa. Undantaget var det makalöst vackra flygelhornsolot i Holy night.
Den sjutton man starka orkestern och dess sångare gjorde däremot rättvisa åt de stora hitlåtarna. Deras tolkningar låg nära originalversionerna och gav en god bild av hur en konsert med Glenn Millers orkester antagligen lät under det tidiga 40-talets storbandsera. Vokalkvartetten Moonlight Serenaders bjöd på fyrstämmig barbershopsång med humor i botten, inslag som ytterligare bidrog till att fånga tidsandan
Som allra bäst var dock konserten när orkestern plockade fram de lite mindre självklara låtarna, som Solid as a stonewall Jackson och Song of the Volga boatman. Där satte Slottenäs stora kunnande en starkare personlig färg på urvalet. I dessa låtar blev musiken inte bara en nostalgiupplevelse utan också relevant här och nu.